Föregående: Finlands självständighet och tvisten om statsskicket 1917–1919

Republikens första svåra byggnadsår

Motstridig konstellation

Det självständiga Finlands första tid var svår. Det jäste inom såväl utrikes- som inrikespolitiken. Finland försökte återhämta sig från inbördeskrigets följdsjukdomar, landets förvaltning och militära försvar led av de gångna årens stridigheter. Invid den unga staten lurpassade också en hotande gestalt, det gamla fäderneslandet, Rådsryssland, skälvande i inbördeskrigets grepp.

Självständighetens första tid överskuggades av jäsningar inom inrikes- och utrikespolitiken.

Inbördeskriget slet sönder i synnerhet Östkarelen och många finländare drömde fortfarande om att ansluta området till Finland. Vissa medborgares gerillaräder över gränsen för att befria stamfränderna tillspetsade relationerna mellan de två staterna ytterligare. Konflikterna försvårade samarbetet. Den starka högern som vunnit inbördeskriget gjorde uppror mot det parlamentariska flerpartisystemet, skyddskårerna som verkat vid sidan av försvarsmakten tredskades och hundratals jägare avgick i protest mot de rådande förhållandena.

Ett småpartisystem med många stämmor

Trots svårigheterna måste den nya republiken fås på fötter och en grund läggas för statslivet. När vägen till självständighet öppnades var riksdagen den starkaste politiska institutionen och kunde ta tyglarna i sin hand i det dramatiska utgångsläget. Folkrepresentationen var fast knuten till landskapen och garanterade att riksdagen blev den viktigaste tolken för finländarnas åsikter.

Riksdagen blev den viktigaste tolken för finländarnas åsikter.

Många av den senare tidens ledande politiker inledde sin karriär och skolades till politisk verksamhet under den första tidens riksdagsarbete. Den konstitutionella ramen lämnade dörren öppen för parlamentarisk utveckling när det politiska samfundet lugnade sig och blev stabilare. Det splittrade småpartisystemet gav från första början regeringsarbetet starka drag av en ”pluralistisk politik” och öppnade utrymme för presidenten att agera.

Det första presidentvalet

I regeringsformen hade det föreskrivits att presidentval skulle förrättas av 300 elektorer som valts av folket, men att det första valet skulle förrättas av riksdagen. Detta undantag var en eftergift åt vänstern, som hade krävt att riksdagen skulle välja president.

Det första presidentvalet förrättades undantagsvis av riksdagen.

Inför valet stödde den socialdemokratiska riksdagsgruppen Ståhlberg och beslöt att rösta på honom redan i första omgången, eftersom Mannerheim enligt partiets lokalorganisationer måste försättas ur spel. Även agrarförbundet, som inte hade någon egen kandidat, samt majoriteten av framstegspartiets riksdagsgrupp ställde sig bakom Ståhlberg, som sålunda blev den samlande kraften mellan centern och vänstern. SFP:s och samlingspartiets representanter beslöt att stödja Mannerheim. Ståhlberg, som blivit president för högsta förvaltningsdomstolen, hade gått med att kandidera genom att säga att han inte hade någon legitim rätt att vägra. I själva verket ansåg han det vara klart att Mannerheim skulle bli vald och till en början stödde han också denne.

Det första presidentvalet förrättades den 25 juli 1919 i det självständiga Finlands första riksdag, som inlett sitt arbete på vårvintern. Ståhlberg valdes med vänsterns, agrarförbundets och framstegspartiets 143 röster mot samlingspartiets och SFP:s 50 röster för Mannerheim. Den rörde Ståhlberg meddelade budbärarna att han var skyldig att ta emot det hedersamma och strängt ansvarsfulla uppdrag som Finlands folk via riksdagen hade anförtrott honom. Agrarförbundet och vänstern var nöjda med valet och betraktade resultatet som en seger för finskheten, republikanerna och demokratin. Man litade dessutom på att Ståhlberg skulle kunna behålla freden vid gränsen i öster och i samhället. Den svenskspråkiga och samlingspartistiska pressen publicerade åter skarp kritik.

Svårt utgångsläge

Den första presidenten hade ingen lätt ställning. Ståhlberg tillträdde sitt ämbete i en svår in- och utrikespolitisk situation. Samhälle som var tudelat i spåren efter inbördeskriget och den unga republikens internationella ställning fortfarande var oklar. Till de viktigaste uppgifterna hörde att lugna ner inrikespolitiken, få igång det parlamentariska maskineriet och ordna landets yttre förbindelser.

Ståhlbergs samarbete med den första riksdagen och regeringen lade grunden för Finlands statspolitik. Han stötte dock genast på svårigheter. Redan innan Ståhlberg valdes till president visade i synnerhet armén, skyddskårerna, jägarna och monarkisterna att de var emot honom. Konkurrenten Mannerheim som förlorat valet var det namn som presidentens motståndare nämnde i samband med varje större kris. Ståhlberg är ett exempel på hur en president som inte åtnjöt något brett samhälleligt stöd under republikens initialsvårigheter lyckades behålla sin auktoritet.

De röda fångarna friges

En av de första inrikespolitiska frågorna där presidentens auktoritet stod på spel var benådningarna av de röda fångarna. Vid massbenådningarna 1920 stadfäste Ståhlberg, tvärtemot högsta domstolens yttrande, först en lag om utvidgad benådning av dem som dömts för uppror, vilket ledde till att cirka 3 600 dömda röda fångar frigavs villkorligt och 40 000 som deltagit i kriget och frigivits villkorligt återfick medborgerligt förtroende.

Ståhlbergs politik avspeglade besinning och strävan efter samhällelig sämja.

Genom separata beslut stadfäste Ståhlberg senare frigivningen av ett stort antal röda fångar. På utrikespolitikens område var ett av de första problemen den strömning som börjat i Östkarelen 1918 och som fått de mest ivriga finländarna att ge sig iväg för att befria stamfränderna. Före sensommaren 1919 hade dock de flesta expeditionerna varit tvungna att återvända. Även här återspeglade Ståhlbergs politik besinning och strävan efter att också i övrigt öka den samhälleliga sämjan.

De yttre förbindelserna stabiliseras

När Ståhlberg tillträdde sitt ämbete ansåg han det viktigt att visa främmande makter att det inte hade inträffat någon stor förändring i Finlands politik. Landets utrikespolitiska beslutsfattande i världskrigets slutskede var beroende av de västallierades, och i synnerhet Englands ståndpunkter, som i sin tur styrdes av utvecklingen av inbördeskriget i Ryssland. Under kristiden på 1920-talet gav även Förenta staterna lån. När Finland som enda land betalade sin skuld stärktes bilden av vårt land ute i välden.

Inom utrikespolitiken blev den moderata linjen rådande.

I det utrikespolitiska läget, som överskuggades av frågan om Finlands eventuella deltagande i anfallet mot Petrograd, erövringsprojektet i Östkarelen, tvisten om Petsamoområdet och de kommande fredsförhandlingarna med Rådsryssland, blev den moderata linjen slutligen rådande. Presidenten litade på sin utrikesminister Rudolf Holsti, som var utrikesminister i det självständiga Finlands fyra första regeringar. Han ingick också i den center-höger regering som började arbeta den 15 mars 1920 och som bestod av två företrädare för samlingspartiet, fem för framstegspartiet, fyra för agrarförbundet och två för SFP samt en fackminister. Trots presidentens ansträngningar gav riksdagsgrupperna inte den utnämnda regeringen sitt fulla stöd. Statsminister var professor Rafael Erich, som företrädde samlingspartiet och som redan senhösten 1919 fått i uppdrag att bereda ett fredsprogram som skulle kunna föreläggas Rådsryssland.

Förhandlaren Ståhlberg

Utrikesminister Holsti var också med och slöt Finlands första viktiga internationella avtal om såväl krisen i Östkarelen, Ålandskonflikten som freden i Tartu. Presidenten gick inte med på att avstå från sin förtroendeminister ens inför högerns kraftiga påtryckningar. Ståhlbergs maktresurser bestod i första hand av jämkning, observation av andra aktörer samt strävan efter en lösning genom förhandlingar.

Ståhlberg strävade efter lösningar genom jämkning och förhandlingar.

Vid behov kunde han träda emellan med stöd av sin auktoritet men också för att behålla den. Finland och Rådsryssland inledde fredsförhandlingar i Tartu i juni 1920. Finland lade fram två krav på förhandlingsbordet: Kommunerna Repola och Porajärvi skulle anslutas till Finland och Petsamo förbli en del av Finland. Dessutom krävde man en folkomröstning i Östkarelen, så att området om det så ville skulle kunna ansluta sig till Finland. Självständighet för Östkarelen upplevdes som ett verkligt alternativ, även Lettland och Litauen förhandlade ju som bäst om självständighet, och Estland hade redan blivit självständigt från Rådsryssland.

Tvisten började med Östkarelen

Efter att Finland och Rådsryssland hade slutit freden i Tartu blev samlingspartiets och agrarförbundets hopp om att Östkarelen skulle anslutas till Finland hängande på ett diffust löfte om autonomi. I slutet av 1921 beväpnade sig de upproriska östkarelarna och bad om stöd från regeringarna i Estland, Polen och Finland.

Finland vägrade att stödja upproret officiellt, men tillät stöd till upprorsmakarna och att landets medborgare värvades till striderna. Cirka 500 finländska män tog värvning hos en grupp upproriska som leddes av en finsk major. Rådsryssland anklagade Finland för att brutit mot fredsfördraget i Tartu och för angreppet. Finland motiverade sitt handlande med den autonomi som utlovats Östkarelen och som inte har förverkligats trots fördraget.

Östrelationerna i en återvändsgränd

Statsmaktens inställning till notväxlingen var mycket varierande. Presidenten fruktade att upprorsmakarna skulle försätta Finland, som just slutit fred, i fara och ville stänga gränserna och upphöra med hjälpen till karelarna. Ståhlberg ansåg att finländarna provocerade karelarna till uppror och upplevde att till exempel FNB:s nyhetsrapportering inte var objektiv. Statsminister Vennola litade på att Rådsryssland inte skulle våga förklara krig. Utrikesminister Holsti förringade situationen och ville vänta på att Nationernas förbund skulle lösa situationen.

I enlighet med Holstis önskan överlämnades saken till Nationernas förbund för behandling. Rådsryssland fruktade att Nationernas förbund skulle driva endast de västliga stormakternas intressen och tolkade Finlands agerande som ett bevis på öppen fientlighet. Man var inne i en återvändsgränd där det östra grannlandet började uppträda hotande.

Krisen i Östkarelen

Den krigiska stamfrändeivern att befria Östkarelen kan nu förefalla som ett orealistiskt, för att inte säga dumdristigt projekt mot en stormakt. Under krisen i Östkarelen räknade man i Finland med bolsjevikernas tillfälliga svaghetstillstånd och risk att förlora makten. Mannerheim hade redan i oktober 1919 efter presidentvalet rest till Europa för att övertala britterna och fransmännen att anfalla Petrograd. Den vita regeringen i nordvästra Ryssland hade begärt att Finland skulle intervenera militärt mot bolsjevikerna.

Ledningen i de västliga stormakterna försökte varna Finland, och eftersom först Tyskland och sedan England och Frankrike drog sig ur projektet åtnjöt det i inte i något skede säkert utrikespolitiskt stöd. Den stamfrändenationella ivern och även tron på folkens självbestämmanderätt gav dock tillräckligt med bränsle åt finländarnas strävanden.

Mordet på Ritavuori

I stämningarna efter krisen i Östkarelen framhävdes motsatskonstellationen mellan den republikanske presidenten och högerkretsarna. Den högersinnade delen av befolkningen som var färdig till krigshandlingar gjorde inrikesminister Heikki Ritavuori till syndabock bland dem som understödde presidentens moderata linje.

Inrikesminister Ritavuori sköts utanför dörren till sitt hem.

Det hördes krav som ”ned med Ritavuori”. Slutligen sköt affärsmannen Ernst Tandefelt Ritavuori utanför dörren till dennes hem den 14 februari 1922. Man har antagit att svenskspråkiga aktivistkretsar och skyddkårister låg bakom mordet. Enligt Risto Nikus forskning agerade Tandefeldt dock ensam, och det förefaller osannolikt att en sammansvärjning skulle ha planerat mordet.

Tvisten om Åland

Efter första världskriget hade ålänningarna börjat arbeta för en anslutning av öriket till Sverige. Den besvärliga tvisten med Sverige inföll samtidigt som man skulle försöka bestämma Finlands ställning i förhållande till grannen i öster. Finland ville upprätthålla goda relationer i bägge riktningarna. Finlands förhoppning var att gå med i Nationernas förbund, Förenta nationernas (FN) föregångare, som skulle skydda den lilla nationen i kläm mellan grannstaterna. Oturligt nog hittade Sverige, som varit med och grundat Nationernas förbund, mitt i allt på att göra anspråk på Åland.

Ålänningarna arbetade för en anslutning av öriket till Sverige.

Sverige krävde en folkomröstning om Åland och anklagade Finland som vägrade för dubbelmoral. Finland krävde ju samtidigt att folket i Östkarelen skulle få folkomrösta om en anslutning till Finland. Varför skulle ålänningarna inte ha samma rätt? Det var en mycket knepig situation för Finland; goda relationer till väststaterna var guld värda; å andra sidan vore det en alltför stor förlust för en liten nyligen självständig stat att ge upp landområden.

Nationernas förbunds avgörande

Nationernas förbund avgjorde Ålandsfrågan i juni 1921; landskapet betraktades som en obestridlig del av Finland. Örikets invånare skulle behandlas rättvist av den finska majoriteten, men det betydde inte rätt att skilja sig från staten och ansluta sig till en annan stat. Avgörandet kan betraktas som en betydande utrikespolitisk seger för den unga republiken, där republikens presidents oeftergivliga linje spelade en viktig roll.

Nationernas förbund betraktade Åland som en obestridlig del av Finland.

Relationerna till Sverige helades långsamt efter det att tvisten avgjorts. Sveriges ambassadör återvände till Helsingfors först följande år. Finlands Stockholmsambassadör försökte få Ståhlberg på ett statsbesök för att träffa Gustaf V, men Ståhlberg ansåg att den svenska regeringens inställning i Ålandsfrågan krävde att initiativet till förbättrade relationer skulle komma från svenskarna.

Skyddskårernas inflytande

Skyddskårerna hade stor makt i landets politiska liv. Deras ställning som frivillig försvarsorganisation permanentades genom en förordning som gavs i februari 1919. Från det fram till upprorsåret 1921 i Östkarelen uttrycktes förhoppningar om att frigöra sig från statsmakten till en självständig högersinnad armé. Skyddskårernas styrka omfattade redan ett par år efter grundandet 100 000 man. Trots att presidenten var högsta befälhavare för skyddskårerna och de således var underställda statsmakten och ekonomiskt stöddes av staten, utgjorde skyddskårerna i egenskap av en borgerlig beväpnad styrka fortfarande ett hot mot det demokratiska systemet.

Skyddskårerna blev en borgerlig beväpnad styrka, som hotade det demokratiska systemet.

Skyddskårerna försvårade riksdagens och regeringens maktutövning. Arméns officerskår och skyddskårerna understödde högljutt Mannerheim. Ståhlberg som motsatte sig en anfallspolitik var i många högersinnades ögon svag. Presidenten var inte negativt inställd till frivilligt försvar, men uttryckte sin förhoppning om att skyddskårerna skulle koncentrera sig på att försvara landet och inte planera eller hoppas på anfall.

Skyddskårernas ställning ändras

Skyddskårsförordningen från 1918 ändrades 1921 så att skyddskårerna fick större självbestämmanderätt och överbefälhavaren för skyddskårerna ställdes direkt under presidenten i stället för under krigsministern. Krigsmakten, generalstaberna och skyddskårerna var nu alla direkt underställda presidenten. Ett bevis på de inflammerade förhållandena var att skyddskårerna föreslog att Mannerheim skulle bli deras överbefälhavare.

Krigsmakten, generalstaberna och skyddskårerna underställdes presidenten.

Mitt under den värsta Östkarelenkrisen skulle det ha varit riskabelt att utnämna en konkurrent känd för sin kritik av utrikespolitiken till ledare för en militär medborgarorganisation. Skyddskårerna fick nöja sig med maken till en kvinnlig släkting till presidenten, Lauri Malmberg, som överbefälhavare. År 1927 fick skyddskårerna offentligrättslig ställning genom lag. Malmberg lyckades i sin uppgift och verkade som överbefälhavare ända till 1944. Presidenten vann en prestigeseger.

Jägarupproret

Ståhlbergs svåra förhållande till armén, som varade hela hans period, kom fram på nytt våren 1924. Den direkta orsaken till krisen var maktkampen mellan de tsarofficerare som fått sin utbildning i Ryssland och de unga jägarofficerare som utbildats i Tyskland. Kampen underblåstes av olika utbildningsbakgrund och språkfrågor. Jägarna hade trots sin unga ålder avancerat till utbildnings- och chefsuppgifter, även centrala chefspositioner inom armén, med undantag för tjänsten som befälhavare för krigsmakten, som besattes med V.P. Nenonen, som accepterades trots att han var ”tsarofficer”.

Till följd av agitationer lämnade nästan 90 procent av officerskåren in sin avskedsansökan.

Det förekom agitationer som ledde till att nästan 90 procent av officerskåren lämnade in sin avskedsansökan som tecken på misstroende. Rörelsen var framför allt riktad mot Vilkamaa, som varit befälhavare för krigsmakten. Vissa truppförband avgick helt och hållet. Krigsministern Aminoff avgick när han inte fick regeringen att godkänna officerarnas krav. Efterträdaren Malmberg lyckades medla så att uppsägningarna återtogs. Överbefälhavaren Ståhlberg avgjorde avskedsfrågan genom att helt enkelt begrava den och skicka tillbaka samtliga 450 avskedsansökningar. Som resultat av krisen började man reformera försvarsväsendet. Krigsakademin (krigshögskolan) som startade i november 1924 erbjöd den vidareutbildning som tidigare saknats.

Politisk jäsning

Det var ingen lätt sak att ena det inrikespolitiska fältet. Regeringsarbetets svårigheter framkom redan i början av Ståhlbergs ämbetsperiod 1920, då stadfästandet av den ovannämnda benådningslagen gällande röda fångar som väntat fick den dåvarande högerregeringen att avgå. Under sin period utnämnde Ståhlberg sju regeringar och valde statsministerkandidater inom den lilla krets som stod till buds. Partiernas organisatoriska svaghet breddade presidentens spelrum.

Det var inte lätt att ena det inrikespolitiska fältet.

Det jäste kraftigt även 1923, när justitieministern anhöll personer som betraktades som kommunister. Likaså var det kommunistiska partiets hela riksdagsgrupp, 27 ledamöter, i september 1923 åtalad för högförräderi i Åbo hovrätt, som sedermera förklarade dem fängslade.

Tjänstemannaregering

Riksdagen var inte fulltalig. Socialdemokraterna krävde att situationen skulle klarläggas och hotade med riksdagsstrejk. Trots att de borgerliga partierna motsatte sig, upplöste Ståhlberg riksdagen i januari 1924 och förordnade om nyval. Trots att följden var även hätska åsikter från högerns sida förekom ingen kritik i riksdagen efter valet.

Med den interimistiska tjänstemannaregeringen ville man undvika en parlamentarisk återvändsgränd.

I samband med riksdagens upplösning hade Kyösti Kallios regering avgått, och samma dag den 18 januari 1924 tillträdde i stället A. K. Cajanders tjänstemannaregering, som Ståhlberg hade lyckats samla inom ett par dagar för att undvika en parlamentarisk återvändsgränd. Presidenten utnämnde också en gång senare Cajander till ordförande för en regering bestående av fackministrar. Tjänstemannaregeringarna kan ses som ett bevis på presidentens makt, även om det var en tillfällig och bägge gångerna tvångsdikterad lösning. Anmärkningsvärt var att presidenten även i sina egna anteckningar talade om Cajander som ”ordförande”. Uppenbarligen hade det varit olämpligt att utnämna honom till statsminister i en dylik undantagssituation.

Presidenten som regeringssonderare

Annars när en regering skulle bildas kallade Ståhlberg till sig de olika partiernas företrädare en i gången för att höra vilken slags ny regeringslösning som skulle kunna få riksdagens stöd. Denna presidentrunda, där presidenten hör riksdagsgruppernas ordförande i tur och ordning var Ståhlbergs innovation och blev praxis bland hans efterträdare.

Presidentrundan var Ståhlbergs innovation och blev praxis.

Ståhlberg ansåg att den parlamentariska principen betydde att regeringarna skulle stödja sig starkt på partierna och att riksdagsgrupperna skulle spela en aktiv roll vid regeringsbildningen. Våren 1920 hoppades han rentav på en regering med alla partier, eftersom han ansåg det viktigt med ett så brett parlamentariskt stöd som möjligt för fredsförhandlingarna i Tartu. Socialdemokraterna gick emellertid inte med på att ingå i samma regering som borgarna.

Parlamentarismens spelregler

Regeringsformens huvudarkitekt Ståhlberg kunde alltså utarbeta det parlamentariska systemets spelregler. Han har betraktats som en parlamentarisk president, men han använde också sitt kraftigaste maktmedel, upplösning av riksdagen. Ståhlbergs uppfattning om parlamentarism nådde inte upp till nivån för de mest långtgående lärorna under hans egen tid, utan när situationen så krävde träffades avgörandena genom att ge avkall på parlamentarismens teorimodeller.

Vid presidentperiodens utgång var de viktigaste målen nådda. Finland hade således ett fungerande politiskt system, nationen hade lugnat sig och de utrikespolitiska relationerna var i ordning. De värsta hindren på den nya republikens väg var undanröjda.