Föregående: Frigörelse från det gamla: parlamentarismen stärks 1982–1994

Genom öppenhet och värdedebatt tills i dag

Anpassning till 1990-talet

Vid övergången till 1990-talet hade det inträffat en betydande förändring i Finlands statsrelationer. Efter Sovjetunionens sönderfall minskade östrelationernas betydelse och Finland orienterade sig alltmer öppet mot väst. När EU-medlemskapet äntligen förverkligades 1995 försköts tyngdpunkterna i utrikespolitiken och även inrikespolitiken till stor del till Bryssel och Finlands identitet som en västeuropeisk stat accentuerades. Samtidigt blev det allt lättare att uppfatta statsrelationerna till tredje länder via EU. Ordparet ”Finland och Sovjetunionen” förvandlades så småningom till ”EU och Ryssland”.

I och med EU-medlemskapet försköts tyngdpunkterna i utrikes- och inrikespolitiken till Bryssel.

Till de centrala dragen i den finländska politiken från och med 1990-talet hörde förutom EU-medlemskapet och de nya östrelationerna även en omvärdering av den säkerhetspolitiska ställningen och i synnerhet armbrytningen mellan Nato-alternativet och den etablerade alliansfriheten. Rysslands till en början svaga men snabbt ånyo stärkta internationella ställning började inverka i bakgrunden till Finlands statspolitik. Nya globala säkerhetshot i form av terrorism, internationell organiserad brottslighet, miljöförändring och flyktingströmmar började så småningom bekymra även en liten stats ledning. Finland hade också just i högre grad förbundit sig till det internationella rättssystemet.

Inrikespolitiken var ett myller, eftersom centern under ordförande Esko Aho hade vunnit en ”blodisande valseger” i riksdagsvalet 1991 i efterdyningarna av den depression som börjat hösten 1990. Aho blev Finlands yngsta statsminister i en regering som var tvungen att driva en sträng ekonomisk politik och göra stora nedskärningar.

Globaliseringens inverkan

I ekonomin syntes det allt tydligare att globaliseringen växte sig starkare. På statlig nivå syntes det i att förhållandet mellan den offentliga förvaltningen och näringslivet förändrades och samtidigt som nya samarbetsförhållanden. Företagen hade fått alltmer att säga till om vid styrningen av landets ekonomi och politik. Samtidigt hade det öppnats en livsviktig möjlighet för nationella företag att utvidga sin affärsverksamhet till världens alla håll. Alla dessa särdrag hos utvecklingen under tidsperioden förutsatte en ny öppenhet för internationalisering och värdeval. Det var fråga om Finlands överlevnad i den förändrade utrikespolitiska omvärlden och landets konkurrenskraft på världsmarknaden.

Globaliseringen förutsatte en ny öppenhet för internationalisering.

När relationerna mellan de statliga organen utvecklades fanns det inte längre något utrymme för presidentens starka ledarskap ens inom utrikespolitiken på grund av den internationella avspänningen. Statsministern som ökat sitt parlamentariska ansvar stärkte sin ledarroll inom inrikespolitiken. Förberedelserna för EU-medlemskapet hade åter skapat en grund för att stärka riksdagens ställning. Sammanblandningen av inrikes- och utrikespolitiken breddade likaså parlamentets verksamhetsområde. Till de stora regeringspolitiska frågorna hörde att slutföra förhandlingarna om EU-medlemskapet före riksdagsvalet och regeringsbytet 1995. Enligt Jaakko Nousiainen effektiviserade riksdagen samtidigt sin verksamhet, utökade dialogen med regeringen och vidgade diskussionsämnena alltmer till även dagsaktuella frågor.

Det första direkta presidentvalet

I ett Finland som plågades av depressionen sågs personer som stod utanför den ”den traditionella politiken” med blidare ögon än gamla rävar som profilerat sig genom politiken. Denna atmosfär hjälpte Martti Ahtisaari att i understödsgalluparna stiga från tjänsteman vid utrikesministeriet till konkurrent till SDP:s ordförande Kalevi Sorsa. Även Ahtisaaris internationella karriär som biträdande generalsekreterare i FN och medlare i internationella kriser skiljde honom från tungviktspolitikerna i hemlandet och gav hans person en fräsch touch. Ordförandeposten i arbetsgruppen för före detta Jugoslavien, Bosnien och Hercegovina i Genève 1992 lyfte fram statssekreteraren i offentligheten, och verksamheten som FN-ordförandens rådgivare under fredskonferensen för regionen höjde den redan officiella presidentkandidatens profil och gav honom slutligen segern i valet 1994.

Ahtisaari tog Finland ut i världen

Ahtisaaris centrala betydelse som president var att han förstod det behov av ett nytt slags statsledarskap som globaliseringen fört med sig samt vilka ansträngningar som krävdes för att främja finländsk näringsverksamhet ute i världen. Han var bland de första som lyssnade på exportindustrins önskemål.

Ahtisaari hade ofta en affärsmannadelegation med sig på sina resor ute i världen.

Ahtisaari hade ofta en affärsmannadelegation med sig på sina resor ute i världen. Att kombinera statsbesök och andra resor med stöd för den finländska industrins exportansträngningar var ett viktigt inslag i Ahtisaaris presidentskap. Under hans period framhävdes handelspolitiken som en del av utrikespolitiken.

EU-medlemskapet i mål

President hade redan i slutet av sin period försökt påskynda EG-förhandlingarna eftersom han ville få saken avgjord. Under hans sista dag i ämbetet den 1 mars 1994 intensifierades händelserna: Erkki Liikanen ringde presidenten från Bryssel och berättade att förhandlingarna var inne i ett kritiskt skede. För slutrakan av förhandlingarna hade statsminister Aho i stället för utrikesminister Paavo Väyrynen, som förhåll sig njuggt till ett medlemskap, gjort MTK:s ordförande Heikki Haavisto till minister, som trots jordbruksbefolkningens kritiska inställning slutförde förhandlingarna. Koivisto uppmanade förhandlarna att ta vara på tillfället, men först efter klockan sex på kvällen när Koivisto redan lämnat sin plats nåddes ett avtal om Finlands medlemskap. Då var Ahtisaari redan president.

EU-medlemskapet flyttade lagstiftnings-, budget-, avtals-, verkställighets- och domsmakten delvis utanför landets gränser.

Den ekonomiska integrationen flyttade till vissa delar lagstiftnings-, budget-, avtals-, verkställighets- och domsmakten utanför landets gränser. Trots att de förpliktelser som medlemskapet i EU förde med sig delvis stod i konflikt med våra grundlagar, ansågs det till en början inte nödvändigt att nämna medlemskapet i regeringsformen. Till de väsentliga linjerna hörde att man försökte behålla maktfördelningsbalansen i de föränderliga integrationsförhållandena genom att stärka riksdagens förutsättningar att så tidigt som möjligt delta i beredningen av EU-rättsakter. Detta har under årens lopp skett genom att stärka riksdagens stora utskotts ställning och roll.

EU-medlemskapet förde till en början med sig även vissa mindre rollproblem. Statsminister Esko Aho, som på ett synligt sätt stött Rehn under presidentvalets andra omgång, hade avvikit från praxis och inte lämnat in regeringens avskedsansökan när den nye presidenten tillträdde sitt ämbete. Den första tvisten där man också mätte hur grundlagsändringarna fungerade gällde sedan representationen på EU:s toppmöten, den så kallade tallrikstvisten.

Den ekonomiska politiken

Lipponens så kallade regnbågsregering som började arbeta den 13 april 1995 bestod av SDP, samlingspartiet, SFP, vänsterförbundet och de gröna. Den satte som sitt främsta mål att sanera statsfinanserna och halvera arbetslösheten. Regeringen satt till den 15 april 1999, totalt 1463 dagar, och lyckades i stor utsträckning nå sitt mål eftersom fackföreningsrörelsen tillät en strikt saneringslinje. Statsskulden växte långsammare och arbetslösheten minskade så småningom. För första gången på länge uppvisade statsbudgeten ett överskott. Ahtisaari blandade sig inte i Lipponens val av ministrar ens när det gällde utrikesministern, vilket hans föregångare ofta hade gjort. För Tarja Halonen, som valdes till uppdraget, innebar detta ökad självständighet i förhållande till presidenten.

Statsskulden växte långsammare och arbetslösheten minskade.

I Finland och hela det integrerade Västeuropa tog ekonomin ett allt hårdare grepp om staten på 1990-talet. Detta framstod allt tydligare i och med EU-medlemskapet och i synnerhet medlemskapet i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU). Även i Finland ansåg man det viktigt att uppfylla EMU:s medlemskriterier, trots att det fortfarande inte rådde politisk enighet om anslutningen. Ahtisaari, som tillsammans Lipponen arbetade hårt för ett medlemskap från första början, motiverade anslutningen med att den skulle erbjuda en ekonomisk utveckling som skapar välstånd och politiskt samarbete som främjar säkerhet och stabilitet samt stärka Europas ställning i världen. Han ansåg att den folkomröstning som efterlysts om anslutningen till den monetära unionen var onödig.

Symbolvärdet hos slopandet av marken

Den bestämmelse om marken som just hade skrivits in i regeringsformen på 1990-talet måste senare strykas genom en ändring av grundlagen. De juridiska frågorna hade utretts av en expertgrupp vid finansministeriet. Grundlagsutskottet kunde senare 1998 konstatera att statsrådets meddelande om Finlands deltagande i euroområdet är i linje med vad utskottet tidigare yttrat. Utskottet hade inte något att anmärka.

Slopandet av marken var för många också en känslomässig fråga om den egna valutan som nationell symbol.

Slopandet av marken hade också varit en känslomässig fråga för många, eftersom den egna valutan sågs som en viktig nationell symbol. Ahtisaaris syn var enbart pragmatisk: EMUs uppgift var helt enkelt att öka den allmänna ekonomiska stabiliteten, som det allmänna måste förbinda sig till. Detta skulle synas som lägre räntenivå och snabbare ekonomisk tillväxt, vilket skulle leda till ökade investeringar och nya arbetsplatser.

Införandet av euron

Införandet av euron som kontovaluta i början av 1999 och som kontantvaluta i början av 2002 i elva medlemsstater innebar en närmare integration av den inre marknaden och djupare ekonomisk-politiskt samarbete mellan länderna i euroområdet. De nationella centralbankerna överlämnade den penningpolitiska kompentensen till Europeiska centralbanken som börjat arbeta i juni 1998, och även inom finanspolitiken förband sig medlemsstaterna till riktlinjer som följde av samordningen på gemenskapsnivå och som syftade till stabilitet, i allmän mening en offentlig ekonomi som är i balans eller uppvisar överskott.

Utrikes- och säkerhetspolitiska tyngdpunkter

Efter Sovjetunionens sönderfall och på grund av Rysslands svaga internationella ställning svängde spetsen på Finlands utrikespolitik från öst till väst redan i början av 1990-talet. Medlemskapet i Europeiska unionen förändrade det centrala innehållet i landets utrikes- och inrikespolitik, men under Ahtisaaris period började man också öppna sig för det större världssamfundet särskilt via västliga säkerhetspolitiska kanaler.

Under Ahtisaaris period började man öppna sig för det större globala samfundet.

Finland trädde i på den alleuropeiska och globala arenan i tecknen av ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och kulturellt samarbete. Ahtisaaris verksamhet som krisförmedlare i slutskedet av kriget i Kosovo beskrev konkret hur Finlands utrikespolitiska ledare tog steget från traditionell bevakare av nationella intressen till internationella problem. Det första internationella testet av finländsk pragmatism och hur man klarade sig i EU var det sex månader långa ordförandeskapet i EU det andra halvåret 1999. I Finland upplevde man detta som en allvarlig och förpliktande utmaning där det inte fanns utrymme för misslyckanden.

Den nya utrikes- och säkerhetspolitiken gick ut på att framhäva de skyldigheter som det vidsträckta internationella samfundet förde med sig. Den nya säkerhetsuppfattningen gav annat än militär säkerhet en framträdande plats: i det globala samfundet bygger olika internationella samarbetsformer på det politiska och det ekonomiska området kollektiv säkerhet. Säkerhet är sålunda inte bara att förbereda sig på och klara av hotande situationer, utan något som byggs upp fortlöpande och genom aktiva åtgärder.

Den nya utrikes- och säkerhetspolitiken gick ut på att framhäva de skyldigheter som det internationella samfundet förde med sig.

Nya maktförhållanden

Man försökte hitta gränserna för de statliga organens befogenhetsförhållanden genom att först vänja sig vid de grundlagsreformer som genomförts 1991. Regeringsformen hade utökats med krav på att statsrådet skulle utan dröjsmål överlämna sitt program till riksdagen som ett meddelande efter en betydande ändring i statsrådets sammansättning. Denna förpliktelse överförde tyngdpunkten i förverkligandet av parlamentarism från ett antagande om förtroende i riktning mot verkligt förtroende som grundar sig på riksdagens uttryckliga ställningstagande.

En annan reform samma år hade begränsat presidentens makt att bevilja ministären eller en enskild minister avsked. Presidenten kan bevilja avsked utan anhållan om ministrarna inte längre åtnjuter riksdagens förtroende, i annat fall kan presidenten entlediga en medlem av statsrådet från sitt uppdrag endast om denne själv anhåller om avsked eller statsministern föreslår det. Sålunda var statsrådet inte längre beroende av presidentens utan av riksdagens förtroende. Den nya situationen betonade statsministerns och riksdagens ställning vid ändringar i sammansättningen.

Omvärdering av maktförhållandena

Trots att det hade företagits otaliga ändringar i grundlagarna ända sedan slutet av 1980-talet, ökade så småningom trycket på en övergripande utvärdering av maktförhållandena. År 1990 hade riksdagen krävt att regeringen skulle fortsätta att bereda en författningsreform i syfte att utjämna maktbefogenheterna mellan riksdagen, republikens president och statsrådet och sålunda stärka riksdagens ställning. År 1992 förutsatte riksdagen på nytt att regeringen skulle fortsätta med reformen i syfte att parlamentarisera presidentens maktbefogenheter.

År 1992 förutsatte riksdagen att regeringen skulle reformera presidentens maktbefogenheter.

År 1994 gjorde president Ahtisaari å sin sida några motdrag: han utnyttjade det inrikespolitiska maktmedlet, utnämningsrätten, och utsåg, i strid med statsrådets förslag, Kaarina Suonio till landshövding i Tavastehus län och Erkki Liikanen till EU-kommissionär. Senare följde han regeringens förslag i utnämningsärenden. Presidentens maktutövning kritiserades våren 1994, då han tillsatte en arbetsgrupp under Matti Pekkanens ledning för att försöka hitta ett sätt att få ner den rekordhöga arbetslösheten. Arbetsgruppens förslag vann slutligen ingen genklang. Även den ålderdomliga benämningen kabinett på presidentens medarbetare upplevdes som elitistisk.

Ett nytt skede började när riksdagen 1994 ålade riksdagen att börja arbeta med att skriva om hela grundlagen, vilket slutligen ledde till att Finland 1999 fick en ny grundlag utifrån den beredning som gjorts av en kommitté under ledning av riksdagsledamot Paavo Nikula. Grundlagen och riksdagens arbetsordning ersatte de tidigare grundlagarna, dvs. regeringsformen, riksdagsordningen samt bestämmelserna om riksrätten och ministeransvar. Det var emellertid inte längre fråga om någon stor reform, eftersom grundlagen inte skulle ändra grunderna för Finlands konstitution ”utan snarare justera och uppdatera den utifrån de förutsättningar som råder i dag”, som grundlagsutskottet yttrade i sitt utlåtande 1998.

De grundläggande fri- och rättigheternas betydelse växer

Grundrättsreformen var samtidigt riksdagens inlägg i den så småningom spirande värdedebatten och betonade vikten av att beakta medborgaraspekten i den framtida reformpolitiken. För första gången i nyårstalens historia blev också de mänskliga rättigheterna en av de tio vanligaste sakfrågorna under Ahtisaaris tid. Presidenten påminde om att de mänskliga rättigheterna är universella och alla människor och nationer i världen är skyldiga att tillgodose dem. I sina tal betonade Ahtisaari också betydelsen av fred, mänskliga rättigheter och självständighet. Den finländska jämlikhetsuppfattningen rönte uppskattning. Han påminde om att solidaritet är den nationella framgångens hörnsten och att alla ska ha möjlighet till ett bra liv oberoende av förmögenhet och boningsort.

I hemlandet reste Ahtisaari flitigt runt i landskapen och bland folket. Han var dock avskild från de inrikespolitiska kretsarna och kunde i sin ställning som president inte heller annars uppfylla alla förväntningar i en nation som återhämtade sig från depressionen.

Ahtisaari betonade betydelsen av fred, mänskliga rättigheter och självständighet.

Ahtisaari har själv kallat sin presidentperiod ett snedsteg, och så kunde den också förefalla speglad mot hans långa, framgångsrika och innehållsmässigt betydande internationella karriär. Efter att han lämnade presidentuppdraget har han fått bland annat Nobels fredspris 2008 och åtnjuter nu aktning även i de kretsar som i tiden kivades i snävare cirklar. I efterhand har man förstått att under hans period slutfördes stora reformer och Finland öppnade sig för världen.

Halonen första kvinnliga president

När presidentvalet 2000 närmade sig ordnades förval inom SDP. Den sittande presidenten Ahtisaari ville undvika partistämpeln och gick inte med på att delta i förvalet utan meddelade kort innan anmälningstiden för kandidater gick ut att han stiger åt sidan. Tarja Halonen segrade i partiets förval. I det egentliga presidentvalet var valdeltagandet högt, 80,2 procent. Halonen blev vald till republikens president i den andra omgången med 51,6 procent av rösterna, en skillnad på drygt 100 000 röster mot den närmaste konkurrenten, centerns Esko Aho.

Bättre sysselsättning samt ett slut på tudelningen och marginaliseringen upplevdes som de viktigaste frågorna i presidentvalet.

Halonen vann understöd särskilt i de stora städerna i södra Finland. En nyckel till utgången var att kvinnorna röstade flitigare än männen, i procenttal 83–77. Talet om samhällelig rättvisa under den av ojämlikhet präglade uppgångsperioden efter depressionen gav också Halonen anhängare liksom hennes säkra tv-framträdanden. Bättre sysselsättning samt ett slut på tudelningen och marginaliseringen upplevdes som de viktigaste frågorna i presidentvalet.

Halonen som opinionsbildare

Presidentkandidaterna hade under kampanjen uppträtt i såväl seriösa debattprogram som underhållningsprogram i tv. Den bild som eftersträvades var en kombination av en sakkunnig person som företrädde vissa värden och som väljaren kunde identifiera sig med. När Halonen blev vald måste hon ändå ändra sin image i riktning mot en mera traditionell statsledare. Under det första året uppträdde hon flitigt i offentligheten och fortsatte med sin företrädares månatliga landskapsbesök samt reste ännu oftare utomlands, deltog i olika evenemang och gav intervjuer om sin första tid som president.

Halonens linje var att stödja samhällelig jämlikhet och rättvisa.

I sitt installationstal i riksdagen i mars 2000 betygade Halonen sin vilja att vara hela folkets president, vilket också var ”grundlagens anda och nationens livsvillkor”. Hon lyfte fram hotbilden av ett tudelat folk och angav som sitt mål att efter sex år ska finländarna leva i ett ännu jämlikare samhälle. Dessutom angav hon som sin ledstjärna att förbättra sysselsättningen och försvara det nordiska samhället, jämlikhet i vid bemärkelse och rättvisa. Halonen meddelade att hon var beredd att stödja den nya grundlagens mål, stärkt parlamentarism.

Förändrad valram

Tarja Halonens presidentperiod började samma dag, den 1 mars 2000, som den nya grundlagen trädde i kraft. Grundlagens inledande paragrafer anger tydligare än förr att Finlands politiska system är ett republikanskt statsskick med en parlamentarisk demokrati. Riksdagens ställning framhävdes ytterligare, eftersom det fanns särskilda kapitel om dess uppbyggnad och verksamhet och eftersom riksdagen själv godkände sin detaljerade arbetsordning. Reformen hade inskränkt presidentens maktbefogenheter avsevärt, så de högsta statliga institutionerna blev tvungna att testa maktutövningens gränser, och svårigheter gick inte att undvika.

Riksdagens ställning framhävdes i den nya grundlagen.

Den nya grundlagen samt EU-medlemskapet och unionspolitiken i anslutning till det hade satt en ram som begränsade presidentens ledarskap särskilt inom utrikespolitiken, där statsministern och utrikesministern beredde och föredrog de frågor som det skulle fattas beslut om. Även de stabila inrikespolitiska förhållandena, regeringar som satt hela valperioden och den statsministerledda unionspolitiken har framhävt statsministerns ställning både i princip och i praktiken.

Grundlagens nya spelregler

Den nya grundlagen stärkte parlamentarismen och band nu presidenten att utöva sin styrande makt tillsammans med statsrådet. Tidigare hade huvudregeln varit att presidentens beslutsfattande hade varit förenat med statsrådets medverkan. Presidenten hade fattat sina beslut i statsrådet på föredragning av den minister till vars ansvarsområde ärendet hörde. Nu hade beslutsförfarandet preciserats ytterligare i grundlagen så att presidenten fattade sina beslut i statsrådet utifrån statsrådets förslag till avgörande.

Grundlagsreformen överförde den politiska makten från presidenten till regeringen och riksdagen.

I grundlagen uppräknades separat de ärenden där presidenten fattade beslut utan statsrådets förslag till avgörande. Presidenten behöll fortfarande de uppgifter som det föreskrevs särskilt om i någon annan lag, såsom vissa utnämningsärenden och militära kommandomål. På det hela taget ökande reformen kopplingen av presidentens verksamhet till den parlamentariska ansvarstäckningen. Systemet reviderades till vissa delar 2011 så att från mars 2012 har det inte längre ankommit på presidenten att överlämna propositioner, berättelser eller andra handlingar till riksdagen.

Inskränkningen av presidentens formella makt innebar att tyngdpunkten i ledarskapet försköts från institutionell makt i riktning mot retorisk makt. Trots att Halonen strävade efter att vara en opinionsbildare stod hon inte främmande för maktutövning med stöd av de befogenheter som hon ansåg sig ha kvar. Gränserna prövades första gången i ett par utnämningsärenden.

Nya regeringsmönster

Riksdagsvalet 2003 präglades av SDP:s och centerns kamp om den framtida regeringsbasen. När den var avgjord valde riksdagen i april 2003 för första gången statsminister genom öppen omröstning. Det nya förfarandet löpte raskt och för regeringsbildningen behövdes bara 32 dagar från valdagen.

År 2003 leddes regeringen först av Finlands första kvinnliga statsminister, Anneli Jäätteenmäki.

Finland hade nu för första gången en regering som leddes av en kvinnlig statsminister, centerns Anneli Jäätteenmäki. Den föregående regeringen under ledning av Lipponen hade stigit åt sidan och Lipponen ingick inte i den nya regeringen. Statsminister Jäätteenmäki blev emellertid tvungen att avgå redan i juni under dramatiska former på grund av den så kallade Irakläckan, när det kom ut i offentligheten att hemliga promemorior om Irakdiskussioner med Förenta staterna hade läckt ut under Jäätteenmäkis riksdagsvalskampanj. Centerns Matti Vanhanen lämnade försvarsministerposten för att bli statsminister den 24 juni 2003. Denna regering satt till den 19 april 2007 och efterföljdes av Vanhanens andra regering till den 22 juni 2010 som försökte få igenom reformer av inkomst- och regionalpolitiken. Före följande val satt också en kort tid centerpartisten Mari Kiviniemis regering 2010-2011.

Presidenten som opinionsbildare

Det största hindret på regeringens väg var underskottet i den offentliga ekonomin. Efter att regeringens ställning hade stärkts genom grundlagsreformen hade regeringen så att säga frigjort sig från presidenten. Då omdirigerades presidentens roll oundvikligen från politiskt till ”moraliskt” ledarskap, till att vara folkets president.

När regeringens roll stärktes var presidentens roll som politisk makthavare över.

Trots att det fortfarande rådde en viss obestämdhet kring definitionen av presidentens ställning, var den självständiga politiska makthavarens tid obestridligen över. Halonen var således den första presidenten som bands stadigt av såväl rättsnormer som den politiska kulturens förändrade omvärld. Trots att presidentens formella maktresurser var små fanns det fortfarande möjligheter till självständigt påverkande.

Utrikes- och säkerhetspolitiska tyngdpunkter

Internationaliseringen hade avspeglats redan i grundlagens förpliktelse att Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Utmärkande för tiden var också ett utvidgat säkerhetsbegrepp, vilket beskrev hur världen efter det kalla kriget hade förändrat det gamla nationalstatstänkandet. Den av vårt lands geopolitiska läge betingade neutralitetspolitiken som bevakade egna intressen fick träda tillbaka på retorisk nivå och ge plats åt betonandet av europeisk och global samhörighet.

Försvarspolitiken fick ge plats åt betonandet av europeisk och global samhörighet.

Regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott fick en ny institutionell ställning genom president Halonen. Det diskussionssätt som utskottet tillägnat sig redan under Koivistos tid etablerades under Halonens tid till en delegation, som efter 2000 sammanträdde endast under presidentens, inte statsministerns ledning, trots att det formellt var ett ministerutskott inom statsrådet. Statsminister Lipponen hade i början av presidentperioden överlämnat ordförandeskapet till Halonen ”som en eftergift åt den traditionella presidentmakten”. Presidenten var ändå inte officiellt ordförande, utan ledde endast behandlingen av ärendena. Presidenten drog slutsatserna av förhandlingarna, men kontrollerade med statsministern att de också motsvarade statsrådets ståndpunkt.

Det internationella politiska läget skärptes av Förenta staternas angrepp på Irak våren 2003. Det militära våldet under Irakkriget, som inletts utan FN:s säkerhetsråds bemyndigande, ledde också till tvister mellan FN:s medlemsländer. I sitt tal i FN 2004 konstaterade Halonen att kriget var olagligt. Detta väckte diskussion såväl ute i världen som i hemlandet. Inom säkerhetspolitiken tog Finland ännu försiktigare steg än förr när fredsbevarare skickades utomlands.

Utgångspositionerna för följande presidentperiod

Inför presidentvalet 2006 hade de största partierna, SDP, centern och samlingspartiet konstaterat att presidentens maktbefogenheter inte skulle ändras inför följande presidentperiod. Trots att diskussionen om maktbefogenheterna hade lagt sig, utgjorde presidentens och statsministerns roller i utrikes- och säkerhetspolitiken, framför allt i fråga om EU-politiken, fortfarande valteman.

Riksdagen firade sin 100-åriga historia som ett modernt enkammarparlament 2006.

Diskussionen 2006 dominerades av flera allmänna teman som gällde parlamentarismen och riksdagens ställning som den högsta statsmakten. Det hade ju förflutit 100 år sedan Finland som första land i världen fick allmän och lika röst- och valrätt samt ett modernt enkammarparlament. Riksdagen firade den historiska framgången med en bokserie och flertalet evenemang.

När man började förbereda sig för presidentvalet visade gallupundersökningar att de populäraste kandidaterna efter Halonen var riksdagens talman, samlingspartiets Sauli Niinistö och statsministern, centerns Matti Vanhanen. Under den första omgången fick Halonen 46,3 procent och Niinistö på andra plats 24,1 procent av rösterna. Den andra omgången mellan dessa två kandidater var hård eftersom rösterna på valdagen fördelade sig nästan jämnt. Med hjälp av förhandsrösterna segrade Halonen med ett understöd på 51,8 procent.

Värdedebatten i förgrunden

Efter valsegern meddelade president Halonen att hon ännu modigare än förr kommer att ta upp samhälleligt viktiga teman till diskussion och från och med 2006 samlade hon debattörer kring varierande teman till så kallade Presidentforum. Diskussionerna direktsändes över nätet. Syftet med detta var att få grepp om offentligheten. Enligt Hannu Lehtilä var det presidentens försök att ”sätta foten i dörren till medierna”. Olika frivilligorganisationer hade också gärna sett presidenten som medlem. På detta sätt försköts tyngdpunkten i presidentens roll allt tydligare från politiskt ledarskap till att vara folkets president och en opinionsbildare.

Presidentens roll förändrades från politiskt ledarskap till att vara en opinionsbildare.

Att visa vidsynthet, möta fattigdom samt försvara jämlikhet och välfärdssamhället förblev stående teman i toppen på Halonens värdelista. Hennes kristna världsbild och långa verksamhet inom settlementrörelsen hade starkt övertygat henne om vikten av att arbeta för medmänniskorna och social rättvisa. De tidigare organisationsförbindelserna, nätverkandet via dem och det sätt på vilket detta syntes i rollen som opinionsbildare försvårade dock Halonens relationer till näringslivet. Den gamla bakgrunden som anställd inom fackföreningsrörelsen syntes i kommentarerna som stödde sjukskötarnas stridsåtgärder 2007.

Nya internationella påtryckningar

Inom utrikespolitiken framhävdes vid sidan av EU-toppmötena i synnerhet deltagande i vissa av FN:s specialmöten och Europarådets möten samt statsbesök i även fjärran länder. Med tanke på det parlamentariska styrelseskicket var det väsentligt att grundlagen nu innehöll uttryckliga bestämmelser om riksdagens deltagande i den nationella beredningen av EU-ärenden och rätt att få information om internationella ärenden. Förslag till rättsakter som EU ska besluta om och andra ärenden som hör till riksdagens behörighet ska överlämnas till riksdagen så att den kan fastställa sin ståndpunkt. Denna viktiga princip framhäver riksdagens ställning och stärker den etablerade maktfördelningen också när integrationen framskrider.

Grundlagen gav riksdagen delaktighet i beredningen av EU-ärenden och rätt att få information om internationella ärenden.

I presidentens internationella representationsuppdrag lades fokus åter på att driva frågor som upplevdes som värdefulla och att främja åtgärder som betjänade dem. Statsrådet och statsministern drog upp linjen för EU-politiken. Denna utveckling, som motsvarar den ställning som presidenten i parlamentariska länder vanligtvis har, har stärkts även i Finland när EU-integrationen fördjupats.

Förhållandet till Nato

I början av sin första period hade president Halonen meddelat att hennes ståndpunkt var att det inte fanns något behov av att ansöka om medlemskap i Nato. Finland var emellertid Nato fredspartner, deltog i dess operationer och hade samordnat försvarsmaktens materiel med militäralliansens. Militär alliansfrihet hade betytt att Finland överväger från fall till fall om man deltar i till exempel fredsbevarande operationer och att man förbinder sig till EU-ländernas gemensamma utrikespolitik i den mån sådan kan drivas mellan unionens medlemsländer. I april 2008 togs ett litet steg mot Nato då utrikespolitiska ministerutskottet fattade beslut om deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor. Den nye utrikesministern Alexander Stubb uttryckte genast efter att han tagit emot uppdraget 2008 öppnare än sina företrädare att han direkt understödjer medlemskap i militäralliansen.

Justeringen av maktförhållandena fortsätter

Trots att spänningen mellan presidenten och parlamentet som institutioner hade upplösts genom årtionden av reformer kunde presidenten fortfarande ha en roll som medlare i tvister och som en tilläggsresurs för regeringen. Många hade hoppats på ett fortsatt samlande ledarskap, dock så att förfaringssätten hade anpassats till modern tid. När reformerna fortsatte var målet att grundlagen leder till att man måste jämka mellan åsikterna och garanterar ett konsekvent förfarande och en enhetlig linje i stora frågor på såväl nationell som internationell nivå.

Presidentens roll förändrades till en medlare i tvister och en resurs som stödjer regeringen.

Ändringsbehoven hänförde sig till målet att fortsätta att stärka statsförfattningens parlamentariska drag och förbättra verksamhetsmöjligheterna för statsrådet, som var beroende av riksdagens förtroende. Man såg också behov av att klarlägga de högsta statliga organens befogenheter. Under grundlagens giltighetstid hade det dessutom inträffat förändringar i den politiska omvärlden som behövde utvärderas med avseende på grundlagen. Dessa förändringar hade främst att göra med utvecklingen inom Europeiska unionen.

Presidentens inskränkta makt

Presidentens roll vid överlämnandet av regeringens propositioner hade i praktiken varit närmast formell, eftersom presidenten inte kunde förhindra att en proposition som till innehållet motsvarade statsrådets förslag till avgörande överlämnades. Beslutssystemets formkrav förutsatte ändå att ett separat sammanträde ordnades för presidentföredragningen. Eftersom ledningen av lagstiftningsarbetet samt utarbetandet av budgetpropositioner var statsrådets viktigaste och mest centrala uppgiftshelhet med avseende på parlamentarismen, ansågs det konsekvent att ge statsrådet direkt behörighet även i dessa frågor. Eftersom detta gällde även regeringens berättelse till riksdagen, skulle de parlamentariska makt- och ansvarsförhållandena bli tydligare. På så vis försökte man stärka statsrådets ställning i beslutsfattandet och betona riksdagens ställning som högsta statliga organ, eftersom statsrådet är beroende av riksdagens förtroende.

Ändringen av de statliga organens befogenhetsförhållanden fortsatte utifrån förslagen från Taxells kommitté.

Denna reformfas bereddes av vad som kallades Christoffer Taxells kommitté, som överlämnade sitt förslag i december 2009. Dessa ändringar i de statliga organens befogenhetsförhållanden godkändes utifrån regeringens proposition den 16 februari 2011 och trädde i kraft den 1 mars 2012 när Halonen avslutade sin presidentperiod. Man ville samtidigt betona parlamentarismen genom att i händelse av eventuella meningsskiljaktigheter mellan presidenten och statsrådet föreskriva att beslutet fattas i enlighet med statsrådets ställningstagande, om det motsvarar riksdagens ståndpunkt. Vid behov ska riksdagens ståndpunkt utredas genom ett s.k. redogörelseförfarande.

Vaktombyte på statsskeppets däck 2012

Presidentvalet 2012 och valet av Sauli Niinistö till president symboliserade frigörelsen från en tidsperiod som hade präglats av tre företrädare med SDP-bakgrund som statsöverhuvud. Niinistös valtema i det föregående valet 2006 hade dock varit det provocerande ”arbetarnas president” och kampanjslogan ”motsättningarnas tid är förbi”.

Det som appellerade till medborgarna hos Niinistö var hans politiska neutralitet och att han ställde sig utanför partikonstellationerna.

Valkampanjen 2012 präglades av att han tog avstånd till sitt eget parti och öppnade sig vänsterut samt kom med lågmäldare ekonomisk- och Europapolitiska inlägg. I många avseenden påminde valet av Niinistö om presidentvalet 1982, som personifierades i Koivisto och hans image. Det som appellerade till medborgarna hos Niinistö var framför allt hans politiska neutralitet och att han medvetet ställde sig utanför de vanliga partikonstellationerna.

Niinistöfenomenet

Niinistö åtnjöt stor popularitet bland folket, som till slut utvecklades till ett slags ”Niinistöfenomen”. Niinistös ekonomiska realism gav honom understöd över partigränserna, men det var klart att i synnerhet människorna på högerkanten var ivriga inför möjligheten att efter lång tid få en äkta borgare i ledningen för statsskeppet. Valdeltagandet stannade dock på 72,8 procent, men i andra omgången var Niinistös seger över motkandidaten Pekka Haavisto överväldigande 62,6 procent. I första omgången var Niinistös understöd 37 procent, drygt 20 procentenheter större än samlingspartiets understöd i föregående riksdagsval.

Våren 2012 blev Niinistö den första presidenten från samlingspartiet på över 60 år.

Niinistö tillträdde presidentämbetet den 1 mars 2012 som den första presidenten från samlingspartiet efter Paasikivi, på över 60 år. I början av presidentperioden ville Niinistö i synnerhet uppmärksamma marginaliseringen bland unga, och en stor arbetsgrupp tillsattes för att fundera på saken. I enlighet med rollen som opinionsbildare meddelade presidenten att han är särskilt bekymrad över att själviskheten och girigheten växt sig starkare, ett budskap som han bl.a. åskådliggjorde på ett synligt sätt genom att sänka sin egen presidentlön.

De senaste grundlagsändringarna

De grundlagsändringar från 2011 som klarlade befogenhetsförhållandena mellan de statliga organen trädde i kraft samma dag den 1 mars 2012. De innebar att de propositioner, budgeter och berättelser som ska överlämnas till riksdagen koncentrerades till statsrådet. Ändringen motiverades med att systemet förenklades när presidenten inte heller annars hade befogenhet att ändra eller hindra propositioner och när presidentföredragningen betraktades mera som en formalitet. Sålunda hade man kommit en lång väg från republikens första tid då presidenten överlämnade propositioner och berättelser till riksdagen och genom att utnyttja sin vetorätt också kunde bromsa lagars ikraftträdande.

Ett nytt sätt att få riksdagens att behandla lagfrågor blev nu medborgarinitiativ, som var avsett att komplettera den representativa demokratin. Samtidigt klarlades EU-deltagandet genom en uttrycklig bestämmelse så att statsministern företräder Finland i Europeiska rådet och också i annan verksamhet inom EU som kräver att den högsta statsledningen är företrädd, om inte statsrådet undantagsvis beslutar något annat. I bakgrunden fanns Lissabonfördraget, som ansågs förskjuta tyngdpunkten i utrikes- och säkerhetspolitiken alltmer mot statsrådet och riksdagen även i Finland.

Medborgarinitiativ infördes som ett nytt medel för representativ demokrati.

I praktiken hade Europeiska rådet redan sammanträtt i sin grundsammansättning, som omfattade bara en företrädare för varje medlemsstat utan biträdande minister. Den i grundlagen garanterade parlamentarismen hade ansetts förutsätta att Finland i Europeiska rådet företräds av statsministern som är ansvarig inför riksdagen. Genom ändringarna koncentrerades befogenheterna i fråga om såväl inrikespolitiken som EU-frågor allt tydligare till statsrådet och statsministern som leder dess verksamhet.

Säkerhetspolitiska spänningar

Så småningom började nya problem skönjas vid horisonten. Det största orosmomentet våren 2014 var att Ryssland på nytt lade beslag på Krimhalvön. Trots att bakgrunden utgjordes av historiska band, ”folkomröstningen” på Krim och den ryska dumans beslut som stadfästs av Vladimir Putin, kunde dessa åtgärder inte på något sätt accepteras eftersom de stred mot internationell rätt. När händelserna i Ukraina utvecklades till en okontrollerad säkerhets- och ekonomisk-politisk kris uppstod nya motsättningar mellan öst och väst, som präglades av ömsesidiga ekonomiska sanktioner.

Medlaren Niinistö

I denna konstellation höjde Niinistö besök i Ryssland och Ukraina i augusti 2014 samt mötena med president Putin och i Ukraina med president Porosjenko Finlands utrikespolitiska profil. Trots att Niinistö konstaterade att han inte var någon fredsmäklare i situationen i Ukraina, var syftet att stödja ordnandet av ett toppmöte om Ukrainas framtid. Det internationella Minskavtalet som ficks till stånd för att lösa upp den låsta situationen liksom det andra avtalet från 2015 väntar fortfarande på att fullföljas och det spända säkerhetsläget fortsätter.

Den säkerhetspolitiska debatten började även i Finland tidvis gå på högre varv.

Den säkerhetspolitiska debatten började även i Finland tidvis gå på högre varv. I början av sin presidentperiod konstaterade Niinistö att han inte såg något behov av att ta upp frågan om ett Nato-medlemskap utan talade för att gå vidare med det europeiska försvarssamarbetet och utveckla EU:s gemensamma försvarspolitik. Niinistö har också understött ett närmare försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. Hösten 2016 försökte Niinistö dämpa ytterligheterna i den säkerhetspolitiska debatten och kapplöpningen mellan olika åsikter. Frågorna om europeiskt samarbete har nu fått större utrymme.

Regeringspolitikens grund

När politiska drag hade gjort bilden av det statliga beslutsfattandet alltmer mångfacetterad stötte regeringspolitiken på nya trösklar. I riksdagsvalet i april 2011 blev samlingspartiet det största partiet och Jyrki Katainen, finansminister i de föregående centerledda regeringarna, blev statsminister den 22 juni 2011.

En stor del av Katainens regerings tid gick åt till att försöka hitta en gemensam linje.

Den nya regeringens funktionsförmåga sattes dock på hårt prov, eftersom en stor del av Katainens sexpartiregerings ”six pack” tid gick åt till att försöka hitta en gemensam linje. Våren 2014 meddelade Katainen att han var intresserad av ett medlemskap av Europeiska kommissionen och av att lämna regeringen, och Alexander Stubb, som i en jämn omröstning blivit vald att leda samlingspartiet, fick hoppa på det rullande tåget från positionen som Europa- och utrikeshandelsminister till positionen som statministern den 24 juni 2014. De regeringspolitiska problemen tillspetsades ytterligare. Man gick till riksdagsval i avvaktande stämning.

Sipiläs regering

I valet 2015 gick valsegern till centerpartiet och partiets nye ordförande Juha Sipilä blev regeringsbildare. Sipiläs regering började arbeta den 29 maj 2015 och i regeringen ingick för första gången sannfinländarna, som vunnit en skrällseger, samt som tredje största grupp samlingspartiet. I statsministerns ledartrojka blev sannfinländarnas Timo Soini utrikesminister och Alexander Stubb finansminister, som den 22 juni 2016 ersattes av Petteri Orpo, som vunnit samlingspartiets ordförandetävling.

I Sipiläs regering ingick för första gången sannfinländarna, som vunnit en skrällseger.

Socialdemokraterna samt småpartierna blev i opposition, efter en lång regeringsperiod också SFP, vilket gjorde oppositionen jämförelsevis stor, men splittrad. Den inrikespolitiska situationen har senast komplicerats av att sannfinländarna tudelats och regeringen ändå fortsatt med samma ministrar men mindre parlamentariskt stöd. Riksdagens ställning som politisk debattarena har framhävts ytterligare. De senaste åren har präglats av strider om reformerna av förvaltningsstrukturen, landskapsförvaltningen som kopplats till reformen av social- och hälsovårdsförvaltningen samt åtgärder för att förbättra sysselsättningen och landets konkurrenskraft. Trots att den ekonomiska tillväxten så småningom håller på och återhämtar sig, måste statsskeppet kryssa förbi många grund.

Globala frågor

Numera måste riksdagen som högsta statliga organ och uttolkare av folkets vilja, president Niinistö och Sipiläs regering försöka hitta lösningar i en ständigt föränderlig omvärld, där Finlands ställning också måste bedömas med avseende på den alltmer globala marknadsekonomin och den nya säkerhetsomgivningen. Vårt hörn av världen har också blivit föremål för växande internationellt intresse då Finlands president sommaren 2017 fick träffa Kinas, Rysslands och Förenta staternas presidenter i tur och ordning. Kanske kan också Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet 2017-2019 öppna nya samarbetskanaler.