Föregående: Parlamentarismens växtvärk och jäsning 1925–1939

Krigstiden och avklarandet av den

Vinterkriget renodlade maktstrukturerna

Vinterkrigets statsminister Ryti var en tydlig ledare med personlig auktoritet. När president Kallio sidsteppades på grund av sjukdom och sina osäkra ställningstaganden framhävdes statsministerns ställning ytterligare. Ryti skötte också presidentens uppgifter under dennes sjukledigheter. I den anda av enighet som rådde i samhället agerade och talade statsministern i hela nationens namn.

Statsminister Ryti agerade och talade i hela nationens namn.

När kriget bröt ut var statsrådet utspritt över hela Helsingfors, fackministrarna skötte var och en på sitt håll det egna områdets krisförvaltning. Den civila krigsledningen och utrikespolitiken överläts på statsministern och dennes inre krets, som samlades i säkerhet i Finlands Banks källarrum.

Riksdagen evakueras

Riksdagen flydde undan kriget till Kauhajoki, där den höll sig på sidan av beslutsfattandet till mitten av februari 1940 och var under den tiden ovetande om även viktiga förändringar. I riksdagen rådde dock brett samförstånd och budgeten för 1940 godkändes i rask takt. Opposition fanns inte någon annanstans än i O.W. Kuusinens Sovjetsympatiserande marionettregering i Terijoki.

Exceptionellt mycket makt samlades hos regeringen och överbefälhavare Mannerheim.

Exceptionellt mycket makt samlades hos regeringen och överbefälhavare Mannerheim. President Kallio orkade dock påminna regeringen om den parlamentariska principen och frågade till exempel om riksdagen fått tillräckligt med arbete och pressade ministrarna att resa till Österbotten för riksdagens öppnande och avslutande.

Kallio skapade en samhörighetsanda

President Kallios roll under vinterkriget var ändå inte betydelselös: han var en populär symbol för folkets enighet och försvarsvilja på samma sätt som Mannerheim. Presidenten besökte ofta olika tillställningar för att skapa en samhörighetsanda. Finlands vinterkrig rönte exceptionellt mycket internationell uppmärksamhet och medkänsla och Kallios tal spreds även utomlands. Kallio betonade Finlands kamp för västerländsk frihet och bildning mot det gamla imperialistiska Rysslands arvinge.

Vinterkriget rönte exceptionellt stor internationell uppmärksamhet och medkänsla.

Den centrala makthavaren var ändå statsminister Ryti, som beslutade om fred efter vinterkriget i sista minuten med tanke på armén. Han behöll sina nerver i en exceptionellt krävande beslutssituation och fattade beslutet utifrån kall analys. Regeringen blev tvungen att acceptera den bittra freden efter att förgäves ha väntat på stöd från västmakterna. Den 12 mars 1940 godkände Kallio fullmakten att underteckna fredsavtalet för den fredsdelegation som var på väg till Moskva. I freden som slöts följande dag förlorade Finland mera markområden än i striderna vid fronten.

Moskvafreden

I fredsavtalet som undertecknades den 13 mars 1940 i Moskva förlorade Finland Karelska näset, Ladogakarelen, Salla-Kuusamo, Finlands del av Fiskarhalvön på Petsamo samt utöarna i Finska viken. Dessutom tvingades Finland arrendera ut Hangö för 30 år. Den enda eftergiften under förhandlingarna var att ingen biståndsfördrag nämndes.

Landavträdelserna förändrade avsevärt Finlands närings-och befolkningsstruktur.

Landavträdelserna förändrade avsevärt landets närings- och befolkningsstruktur. Finland hade emellertid nått det viktigaste målet, självständighet. Sovjetunionen betalade sina egna lärpengar. Dess armé klarade sig inte i de extremt svåra vinterförhållandena, vilket ledde till stora försvarsreformer i grannlandet. På andra ställen pågick fortfarande storkriget. Moskvafreden var likväl endast en tillfällig fred, så också enligt försvarsminister Juho Niukkanen och statsminister Ryti.

Makten koncentreras till statsministern

Medan landet flaggade på halvstång för freden ingöt Kallio framtidstro genom sitt radiotal. Han uppmanade folket att samla krafterna till enhälligt uppbyggnadsarbete och tackade finländarna för att de bevarat sin nationalkänsla och heder. Han hoppades också att nödvändigheten av en nordisk försvarsallians hade klarnat även för grannländerna. Sovjetunionen avfärdade snabbt Kallios kommentar, och betraktade den som ett angrepp som stred mot fredsavtalet. Kallio var inte ensam om idén om en nordisk försvarsallians, den hade diskuterats under vintern även i regeringskretsar. Tidpunkten för projektet var dock fel.

Den statliga ledningen av inrikes- och utrikespolitiken började koncentreras till statsminister Ryti.

Efter freden fortsatte Ryti som statsminister i sin andra regering. President Kallio åsidosattes på grund av sjukdom. Den statliga ledningen av såväl inrikes- som utrikespolitiken koncentrerades till statsminister Ryti. Mannerheim åter ökade sitt inflytande genom att förbli överbefälhavare, trots att republikens president efter kriget borde ha återtagit överbefälskapet över armén som han överlåtit medan det rådde krigstillstånd.

Politiska oroligheter

Regeringens viktigaste uppgift under de spända förhållandena 1940 var att uppfylla de svåra förpliktelserna i fredsavtalet. Sovjetunionen fortsatte med sina påtryckningar och utökade sina krav. Landet stödde också den aktiverade finländska extremvänsterns verksamhet och återkommande demonstrationer tillspetsade samhällsatmosfären. Tanner, som blivit finansminister, var tvungen att lämna regeringen i augusti efter krav från Sovjetunionen.

Extremvänstern som snabbt rest sig efter vinterkriget utgjorde ett problem för statsledningen.

Extremvänstern som rest sig överraskande snabbt efter vinterkriget utgjorde ett problem för statsledningen. Verksamheten var rentav hotfull och man fick stöd från såväl Sovjetunionens ambassad i Helsingfors som Moskva. Rytis regering började stävja oroligheterna med hårda tag. När händelserna gick som hetast uttalade Sovjetunionens utrikesminister Molotov som sin åsikt att den finska regeringens inställning till vänskapssamfundet SFS var ett mått på relationerna mellan länderna. Efter att de baltiska länderna anslutits till Sovjetunionen var Kreml emellertid inte längre intresserat av extremvänstern i Finland.

Utrikespolitiska linjer

Statsministerns utrikespolitiska linje efter vinterkriget var densamma som tidigare inom mellankrigsperiodens statsledning: Ryti hade varit bland de första att förespråka nordiskt samarbete redan i början av 1920-talet. Under och även efter vinterkriget försökte statsministern stärka relationerna till Sverige. Sovjetunionen, som på 1930-talet hade haft som mål att isolera Finland från det övriga Norden och ansluta landet till sin egen intressesfär, hindrade även nu närmare relationer och ett försvarsförbund mellan Finland och Sverige, vilket slutligen drev Finland att ty sig till Tyskland.

Sovjetunionen mål var fortfarande att att isolera Finland från det övriga Norden och ansluta landet till sin egen intressesfär.

Under fredstiden behöll statsministern sin ledande ställning inom utrikespolitiken och rentav stärkte den när den politiskt oerfarne Rolf Witting blev utrikesminister i Rytis andra regering efter Tanner. Witting förmådde inte driva utrikespolitiken förbi Ryti. Ministern utan portfölj, J. K. Paasikivi, som varit en viktig medlem av krigskabinettet under vinterkriget, togs inte med i regeringen utan skickades till Moskva, där han åsidosattes från den nationella utrikespolitiken. Agrarförbundaren Juho Niukkanen hade motsatt sig freden och försvarsminister i stället för honom blev general Rudolf Waldén, vars utnämning lösgjorde försvarsministerinstitutionen från det parlamentariska ansvaret och förde den närmare krigsledningen. Mannerheim litade fullständigt på försvarsministern, och sannolikt var det just på hans begäran som generalen tog emot uppdraget.

Maktskifte i avvaktande stämning

Under vinterkriget hade Finlands relationer till Tyskland svalnat, men samtidigt hade man närmat sig väst. I april 1940 hade Finland varit nära att underteckna ett krigshandelsavtal med Storbritannien som skulle ha gjort Finland till en del av den brittiskledda ekonomiska intressesfären. Tysklands anfall på Danmark och Norge bröt dock Finlands förbindelser med väst. Därefter vände Finland sig till Sverige, men först Sovjetunionen och sedan Tyskland uttryckte sitt ogillande över detta, och efter det tycktes det enda beaktansvärda alternativet vara att orientera sig mot Tyskland.

Samarbete med Tyskland tycktes vara det enda beaktansvärda alternativet.

President Kallio lämnade in sin officiella avskedsansökan den 27 november 1940. I oktober hade riksdagen antagit en undantagslag med stöd av vilken 1937 års elektorer skulle förrätta valet av ny president. Som orsak angavs att den förflyttade befolkningen inte hade hunnit mantalsskrivas i sina nya hemkommuner, och för det andra ville man undvika en valkampanj i det redan krigiska världspolitiska läget. Den nye presidenten skulle dessutom väljas endast för Kallios återstående period, dvs. cirka två år. Inför valet spelade Ryti, som redan skött presidentämbetet, en viktig roll, eftersom Sovjetunionen, Tyskland och Storbritannien inte motsatte sig honom som president. I den nationella enighetens namn understödde även Mannerheim att Ryti skulle bli president.

Ryti som president

Där som Kallio upprätthöll folkets samhörighetsanda under vinterkriget visade Ryti sin förmåga som krisledare under sin presidentperiod. Som president fick Ryti en mer inflytelserik ställning än någon av sina företrädare. I samma process upplevde riksdagen naturligtvis en förlust, eftersom det fanns frågor som man inte ville föra till riksdagen för diskussion på grund av det parlamentariska systemets långsamma beslutsfattande och ärendenas känsliga natur.

Som president fick Ryti en mer inflytelserik ställning än någon av sina företrädare.

Med tanke på försvaret var Mannerheim värdefull i sig och oersättlig på sin position. Under mellankrigsperioden och fortsättningskriget uppkom ingen självständig försvarsministerinstitution, utan statsmakten delades mellan två aktörer. Mannerheim skötte sin militärstab i högkvarteret i S:t Michel, Ryti hade sin inre regeringskrets. Bägge parterna visade flexibilitet, pressen på regeringen att göra det var kanske större, eftersom Mannerheim redan blivit värdefull i sig och oersättlig på sin position.

Den politiska ledningens oförmåga att kontrollera militärledningen förklaras av hur institutionerna utformats redan under autonomins tid. Den militära ledningen hade redan från första början fjärmats från den politiska ledningen och under självständighetstiden även från presidenterna, vilkas viktigaste uppgift på det området hade varit att utse befälhavare för krigsmakten. Mannerheims personliga maktställning förklaras åter av hans personhistoria och de praktiska arrangemang som vidtagits under kristiden. Försvarsministrarna byttes ut i snabb takt.

Finlands dras med i fortsättningskriget

Våren 1941 började man förhålla sig allt positivare till en Tysklandsorientering i Finland, när tecken på en sammandrabbning mellan tredje riket och Sovjetunionen började visade sig. Händelseutvecklingen väckte förhoppningar om kompensation för vinterkriget. Inom statsledningen sågs då aktiv kamp som Finlands sätt att klara sig, och till och med presidenten trodde på seger för Tyskland.

Till och med presidenten trodde på seger för Tyskland i fortsättningskriget.

Man ville dock undvika att formellt binda sig till Tyskland. Hur skulle ryssarna uppfatta situationen om landet var alltför bundet till Tyskland? Lägesbedömningen inom regeringens inre krets fokuserades på rädslan för att Sovjetunionen skulle sikta på att ockupera Finland. Regeringens utrikesutskott och Ryti godkände krigsengagemanget i juni 1941.

Förebud om krig

Regeringens inre krets hemlighöll detaljerna i närmandet för såväl regeringens yttre krets som riksdagen och partierna, och dolde sig bakom neutralitetspolitikens fasad. Den första veckan i juni 1941 var det fortfarande endast den politiska inre kretsen som visst hur det faktiskt låg till. När man insåg att ett krig var oundvikligt presenterade presidenten situationen först endast för det största partiets, SDP, ledare Tanner, riksdagens talman Väinö Hakkila och regeringen, som fortfarande tilläts tro att situationen uppstått helt oberoende av finländarna och att det fortfarande fanns hopp om att kunna undvika en konflikt.

Till först kände endast den politiska inre kretsen till att ett krig var oundvikligt.

Trots hemlighetsmakeriet litade man inte på fortsatt fred. Tron på att ett krig skulle bryta ut spred sig snabbt såväl bland folket som inom partierna, där man rätt allmänt var förberedda på det. När bara fyra dagar hade förflutit efter parlamentarikernas besök hos presidenten, den 25 juni 1941, bombade ryska plan 19 orter i Finland och statsminister Rangell konstaterade i sitt tal i riksdagen att landet är i krig.

Rytis radiotal

President Ryti blev tvungen att ge ett veritabelt prov på retorik sitt radiotal följande dag, den 26 juni 1941: ”Vårt fredsälskande folk, som under mer än ett år har spänt alla sina krafter till det yttersta för att åter bygga upp sitt land och bringa det till blomning efter krigets hemsökelser, har ånyo blivit föremål för ett brutalt angrepp. Åter en gång har samma fiende, som under loppet av drygt femhundra år med korta mellantider sammanlagt omkring hundra år förstörande, ödeläggande och mördande har fört krig mot vårt lilla folk, trängt in på vårt område och med sitt flygvapen dräpt fredliga medborgare, huvudsakligen åldringar, kvinnor och barn, och förött fredliga medborgares egendom.”

Rytis tal presenterade finländarna som ett kollektiv offer, som än en gång ansattes av en omoralisk angripare.

Rytis tal presenterade finländarna som ett kollektivt offer, som än en gång ansattes av en omoralisk angripare. Enligt honom strävade Sovjetunionen efter att förinta Finlands självständighet. I sitt tal hänvisade Ryti till försvarskrafternas stridsvilja och överbefälhavaren som en auktoritet som folket kunde lita och tro på.

De gamla gränserna passerades

I krigsoperationerna nådde Finland före utgången av augusti de gamla gränserna på nästan alla fronter. Ett återtagande av de avträdda områdena understöddes allmänt. När den gamla gränsen till de östkarelska områdena i Ryssland passerades började det uppstå sprickor i sinnesstämningen på hemmafronten. Den allt svårare arbetskraftsbristen gav orsak att kritisera utnyttjandet av männen för ett anfallskrig. Beslutet att passera den gamla gränsen i Ladogakarelen, som den högsta officerskåren hade understött från första början, fattades i högkvarteret i S:t Michel av enbart militära krafter. I regeringen motsatte sig de socialdemokratiska ministrarna Tanner, K.A. Fagerholm och Mauno Pekkala saken. President Ryti understödde fortsatt avancemang även efter att man nått Svir och erövrat Petrozavodsk i oktober.

Efter fortsättningskrigets andra vinter började segerkänslan och tron på tyskarna att avta.

Efter fortsättningskrigets andra vinter började segerkänslan och tron på tyskarna att avta. Ryti valdes ånyo till republikens president den 1 mars 1943 i den första valomgången med 269 röster. Enligt förhandssonderingar skulle Mannerheim ha besegrat den sittande presidenten med rösterna 152–148. Detta var dock för liten skillnad för att han skulle sätta sin prestige på spel så han avstod från att kandidera.

Regeringens roll stärks

Efter presidentvalet återupptog statsrådets utrikesutskott och allmänna sammanträde sina roller som institutionella beslutsfattare. Även den parlamentariska situationen förbättrades något när regeringen började informera riksdagen bättre om sina utrikespolitiska och krigsoperativa åtgärder och även sökte stöd för dem. Nu ville man få så breda kretsar som möjligt bakom det viktiga avgörandet: de ledande politikerna kunde inte ensamma ta ansvaret för ett så stort val som att sluta fred.

Man ville få så breda kretsar som möjligt bakom fredbeslutet.

Efter svåra förhandlingar och flera kandidater blev den långvarige samlingspartisten professor Edwin Linkomies ny statsminister. Han vågade vara av annan åsikt än Mannerheim och ansåg att Ryti var absolut lojal mot regeringsmedlemmarna och överbefälhavaren. Enligt statsministern hörde det till presidentens bästa drag att han inte försökte vända saker och ting till det bästa och inte baktalade någon. Den nya statsministern försvagade dock presidentens ledande ställning i regeringens inre krets och kom själv med initiativ. När man fått en ny regering ville också riksdagen och partierna stärka sina påverkningsmöjligheter.

Fortsättningskrigets svåra slutfas

Röda arméns storoffensiv började på Karelska nästen den 9 juni 1944 och krossade Finlands huvudförsvarsställning. Huvudförsvarslinjen Vammelsuu-Taipale krossades på tio dagar och Viborg erövrades med endast små ryska förluster. Sovjetunionen svarade på Finlands fredssonderingar med att kräva ovillkorlig kapitulation. Saken tog fart i juni när riksutrikesminister Joachim Ribbentrop på Hitlers befallning anlände till Helsingfors den 22 juni för att träffa utrikesminister Henrik Ramsay och president Ryti. Under förhandlingarna som pågick flera dagar betonade Ribbentrop att Finland fick inte ingå separatfred utan Tysklands medgivande.

Tyskland krävde en sådan politisk utfästelse av Finland som finländarna hade undvikit.

Tyskland krävde en sådan politisk utfästelse av Finland som finländarna hade undvikit ända sedan krigets början. Nu var Tyskland redan på väg att förlora och det lönade sig inte att kopplas ihop med det. Genom att förbinda sig politiskt till Tyskland skulle Finland inte heller kunna använda den förklaring om ett separatkrig som man gett segrarstaterna. President Ryti undertecknade avtalet som privatperson, vilket räckte för Hitler. Därefter gav Tyskland äntligen den begärda hjälpen, flygförbandet Kuhlmey bestående av 70 flygplan, panzerfaust och panzerschreck mot sovjettruppernas modernaste pansar samt hett efterlängtad säd.

Separatfred

Emellertid kunde inte ens förstärkningarna rädda den katastrofala situationen vid fronten. Den stora avvärjningssegern vid Tali-Ihantala i mitten av juli gav en stunds andrum. När förhandlingarna om en separatfred inleddes åsidosattes president Ryti i enlighet med separatfredsprojektet.

Förslaget om separatfred var en betydelsefull vändning i regeringens politik.

Alternativet med en separatfred hade varit framme redan i slutet av 1941, då den inre kretsen bestående av Mannerheim, Ryti, Rangell, Waldén, Witting, Kivimäki och Tanner hade dryftat saken. Det var dock först efter tyskarnas förlust vid Stalingrad i februari 1943 som regeringen satte en separatfred som mål. Detta var en betydelsefull vändning i regeringens politik.

Mannerheim blir president

Eftersom man i den nya situationen snabbt måste bli fri från Rytis Ribbentropavtal, framförde statsrådet för riksdagen att det hade visat sig önskvärt att koncentrera den högsta verkställande makten på såväl militär- som civilförvaltningens område till samma person. Ryti hade meddelat att han avstår från sitt ämbete och sagt att Mannerheim borde utnämnas till hans efterträdare.

Mannerheim ville inte ta emot uppdraget innan Ryti hade avgått och Ryti ville inte avgå innan det var säkert att Mannerheim skulle samtycka till att bli statsöverhuvud. På Tanners initiativ nåddes slutligen ett gentlemannaavtal om saken genom löften som avgavs ansikte mot ansikte i högkvarteret i S:t Michel den 28 juli 1944.

Fredsförhandlingar

Som republikens president tog Mannerheim itu med fredsförhandlingarna. Fredssonderingar med ryssarna inleddes den 25 augusti 1944 genom att man tog kontakt med Moskva via Stockholm. Finländarna upphörde med krigshandlingarna den 4 september och ryssarna ett dygn senare. Den förödmjukande tidsskillnaden nämns även i fredsavtalet.

Fredsförhandlarna fick finna sig i den starkares bollande.

Den 7 september avreste Finlands förhandlingsdelegation: statsminister Hackzell, minister Waldén, generalerna Erik Heinrichs och Oscar Enckell samt fyra sakkunniga. Statsminister Hackzell ledde delegationen tills han förlamades. Delegationen fick finna sig i den starkares bollande.

Dyrt fredsavtal

Enligt Kimmo Rentola hade Molotov varit rasande för att underskrifterna dröjde och hotat Finland med ockupation, som man enligt honom redan hade förberett. I synnerhet utrikesminister Carl Enckell, som flugits till Moskva för att ersätta Hackzell, utsattes för Molotovs vrede när denne hävde ur sig sina åsikter om Finlands blodiga och brottsliga regering.

Fredsavtalets villkor ansågs vara skrämmande, men man var tvungen att godkänna dem.

Riksdagen godkände vapenstilleståndsavtalet tidigt på morgonen den 19 september 1944 och det undertecknades i Moskva samma dag klockan 12:30. Fredsavtalets villkor ansågs vara fruktansvärda, och enligt Mannerheim var de direkt skrämmande, men man var tvungen att godkänna dem. Vapenstilleståndsavtalet i Moskva återställde gränserna efter vinterkriget, men dessutom förlorade Finland Petsamo och lovade att arrendera ut Porkala till Sovjetunionen samt betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar.

Lapplandskriget

Uppfyllandet av villkoren i fredsavtalet hade även mera förödande följder, som är kända som Lapplandskriget. Den försiktigt beräknande Mannerheim ansåg att man skulle låta tyskarna retirera under fredliga förhållanden, och börja med aktivare fördrivning från norra Finland först om kontrollkommissionen kom med hot. Den demobiliseringstidtabell som tyskarna fick var dock orealistiskt stram och finländarna lyckades inte lätta upp den.

De tyska trupperna tillämpade den brända jordens taktik när de retirerade och förstörde cirka 90 procent av byggnaderna i Rovaniemi köping.

Hösten 1944 fanns det 220 000 tyskar i Lappland. Sovjetunionen ville att finländarna skulle binda de tyska trupperna så att det egna anfallet på Petsamo skulle lyckas. Samtidigt krävde man ändå att den finska armén skulle sättas på fredsfot. På Sovjetunionens krav minskades arméns styrka till 1939 års nivå, trots att det inverkade menligt på Lapplandskriget. Den brända jordens taktik, som tyskarna tillämpade, gällde först endast arméns konstruktioner men spreds senare till att omfatta alla bosättningar. I mitten av oktober förstördes uppskattningsvis 90 procent av byggnaderna i Rovaniemi köping. I slutet av november hade tyskarna lämnat största delen av Lappland. De sista trupperna lämnade finsk mark den 27 april 1945. Den finska arméns förluster i Lapplandskriget uppgick till 774 stupade medan ungefär tusen tyskar stupade.

Mannerheim drar sig tillbaka från makten

Mannerheim släppte slutgiltigt sitt grepp om inrikespolitiken när Paasikivis andra regering tillträdde i november 1944. Till skillnad från de tidigare var detta klart statsministerns regering. Paasikivi valde själv de flesta ministrarna, med republikens president kom han endast överens om de personer som skulle sköta utrikes- och försvarsfrågor. Från och med våren 1945 diskuterades i stor utsträckning även presidentens avgång. Det säger mycket om hans symbolvärde att han dagligen fick brev från bekymrade medborgare som bad att han skulle fortsätta som president. Paasikivi bedömde att Mannerheim stannade på sin post för att han ville att landet skulle stabiliseras.

Som parlamentarisk statsminister tog Paasikivi tyglarna i sin hand.

Den parlamentariska demokratins grundläggande värden, partispelets slingrande turer, civilförvaltningens detaljer och politiska personliga relationer var dock främmande för ädlingen från ett annat tidevarv. Mannerheim saknade från första början grepp om det moderna politiska fältet och J. K. Paasikivi, som var mycket medveten om sitt uppdrag och sin betydelse, tog som parlamentarisk statsminister tyglarna i sin hand. Marskalken behöll dock sin personliga auktoritet ända till slutet, trots att han sällan erbjöds tillfälle att utnyttja den.

Meningsskiljaktigheter om jordanskaffningslagen

Mannerheim fattade just inga självständiga beslut som republikens president. Endast en gång försökte han på allvar påverka lagstiftningen. Detta inträffade våren 1945, när det viktigaste lagstiftningsprojektet under hans period, jordanskaffningslagen, bereddes. Genom lagen skaffades jord till den förflyttade befolkningen, veteraner och stupades anhöriga. Trots att största delen av den jord som skulle fördelas togs från staten, kommunerna, föreningar och stiftelser, tvångsinlöstes även privata storgods. Presidenten förhöll sig skeptiskt till lagen, som hade omfattande sociala och samhälleliga verkningar och ingrep i det privata ägandet.

Presidenten förhöll sig skeptiskt till jordanskaffningslagen, som hade omfattande sociala och samhälleliga verkningar.

Saken var så personlig för Mannerheim att han än en gång funderade på att avgå om propositionen godkändes. Slutligen godkände han ändå efter övertalning från Paasikivi statsrådets majoritets ståndpunkt men lät anteckna sin avvikande mening i protokollet. Förfarandet när jordanskaffningslagen drevs igenom visade hur lätt presidentens åsikter och ord vägde i samhällsutvecklingen och den politiska ledningens interna maktspel. Riksdagen och regeringen stod bakom den starke statsministern.

Återuppbyggnaden stabiliserar förvaltningen

I och med återuppbyggnaden övergick man till en aktiv stat där hemförlovningarna, utplaceringen av karelarna och krigsskadeståndet skulle skötas. Arbetarmarknadsorganisationerna började påverka regeringens arbete, och statsrådet visade sig ofta vara en medlingsarena även för partirelationerna. Sättet att arbeta förändrades också från förvaltningskollegier i riktning mot arbetsgrupper.

Arbetsmarknadsorganisationerna började påverka regeringens arbete.

Under Paasikivis statsministerperiod var regeringsarbetet emellertid mycket ledarcentrerat. Ministärens ansvar var gemensamt, statsministerns personligt. Inom den efterkrigstida statsförvaltningen lösgjordes utrikespolitiken rätt snabbt till ett eget verksamhetsområde. Den var inte längre beroende av de inrikespolitiska villkoren på samma sätt som under föregående decennium. Tanken på ett försvarssamarbetsavtal tydde på en verklighetsuppfattning om Finlands ställning. Det ansågs klart att sedan Tyskland förlorat kriget var det Sovjetunionen som härskade i Östersjön.

Med tanke på självständigheten var det väsentligt att Finland var det enda av de länder som förlorade andra världskriget som inte blev ockuperat och som fick behålla sitt politiska system. Vid sidan av Storbritannien var det bara Finlands parlament som kunde samlas regelbundet även under krigsåren. Mandattiden för den riksdag som valdes 1939 blev exceptionellt lång, ända till 1945 och på grund av krigsåren. Ända till 1954 riksdagens valperiod annars tre år, senare blev den fyra år.

Åtgärder efter kriget

För att övervaka att villkoren i vapenstilleståndsavtalet uppfylldes anlände de allierades, i Finlands fall en sovjetisk, kontrollkommission, som hade i det närmaste diktatoriska befogenheter. Vapengömmoaffären var en besvärande episod för Finland som eftersträvade Moskvas förtroende. Man krävde att Paasikivi skulle bestraffa de skyldiga och de anhölls. Både armén och regeringen ansattes hårt. Regeringens utrikesutskott trodde slutligen att högkvarteret hade stått bakom projektet.

Utredning av krigsförbrytelserna

Enligt artikel 13 i fredstillståndsavtalet skulle Finland samarbeta med de allierade för att ställa krigsförbrytare till ansvar. Krigsansvarighetsrättegången påverkade Finlands politiska ställning och håll på att rubba även Mannerheim. Statsminister Paasikivi konstaterade att krigsansvarighetsrättegången var politiskt nödvändig och började själv aktivt främja lagproceduren, tillsatte domstolar, tog ansvar för arresteringarna och pressade på kontrollkommissionens order på domstolen att skärpa domarna. Den allmänna opinionen i krigsansvarighetsfrågan leddes tillsammans med honom av justitieminister Urho Kekkonen, som i huvudsak skötte de praktiska arrangemangen.

Utredningskommissionen under Paasikivis ledning utarbetade en förhandsrapport om händelserna i början av fortsättningskriget. Enligt den hade högkvarteret 1941 haft stor inverkan på landets inrikes- och utrikespolitik. Efter att ha läst förhandsrapporten konstaterade Mannerheim till Paasikivi att man vill skjuta över ansvaret på försvarsmaktens överbefälhavare. Precis som i vapengömmoaffären fick presidenten rena papper även i krigsansvarighetsrättegången, trots att han inte kunde övertyga alla om sin oskuld. Han skyddades av sin stora auktoritet, den ställning som han byggt upp under årtionden och inflytelserika personer som var lojala mot honom.