Statspolitiken stabiliseras och återgår till vardagen
Maktskifte
Riksdagsvalet 1945 förrättades i en spänd och delvis ängslig atmosfär efter det förlorade kriget, och ansedda aktörer krävde öppet att de krigstida politikerna skulle bytas ut. Resultatet var att kommunisterna rönte en tidigare oskådad framgång och blev med ett understöd på 23,5 procent statsministerparti redan i mars 1946.
President Mannerheim skickade den 4 mars 1946 ett brev till statsrådet där han med hänvisning till sin försämrade hälsa ansåg att han inte längre kunde sköta de uppgifter som anförtrotts honom. Med hänvisning till beslutet från krigsansvarighetsrättegången och inledandet av krigsskadeståndsleveranserna konstaterade han att villkoren i fredstillståndsavtalet nu var uppfyllda och sålunda ansåg han att han för egen del till väsentliga delar fullgjort de uppgifter som han gått med på att sköta vid en för landet ödesdiger tidpunkt.
Inom den av ledarskapskrisen präglade statspolitiken hade Paasikivi redan som statsminister tagit regeringstyglarna i ett stadigt grepp i slutet av 1944 och åsidosatt president Mannerheim på kärnområdena för dennes maktutövning. När Paasikivi valdes till president 1946 under exceptionella förhållanden så att riksdagen förrättade valet för de återstående fyra åren av Mannerheims period, kunde statspolitiken börja stabiliseras.
Paasikivis starka ledarskap
Paasikivis auktoritära ledarstil passade i en situation där segrarmakterna och i synnerhet Sovjetunionen och andra utomparlamentariska krafter oavbrutet riktade påtryckningar och krav mot Finland som försökte återhämta sig från kriget. Följande riksdagsval 1948 normaliserade den politiska situationen när kommunisterna, som bland annat fläckats av statskuppsrykten, förlorade 11 platser. Presidentens ställning som landets självständiga ledare befästes ytterligare. Medan vänstern radikaliserades motverkade Paasikivis starka person jäsningen i samhället genom han höll hårt i tyglarna, vilket ökade hans inflytande ytterligare.
Paasikivis starka person motverkade jäsningen i samhället.Kristidens starka ledarmodell bibehålls under Paasikivis period, överfördes till fredstida förhållanden och stärktes utan att ifrågasättas, samtidigt som Finland sökte sin plats i internationella sammanhang och inrikespolitiken lugnade sig. Förhållandena mellan de politiska institutionerna samt maktutövningsmetoderna började så småningom stabiliseras till mer permanenta modeller för politisk kultur och statspolitik.
Nya regeringskoalitioner
Efter att Paasikivi blivit president bildade agrarförbundet, socialdemokraterna och folkdemokraterna i slutet av mars efter tvister om statsministern under ledning av Mauno Pekkala, som övergått från socialdemokraterna till DFFF, en regering bestående av de ”tre stora” som satt drygt två år. Folkdemokraterna tog förutom statsministerposten sex ministerportföljer, SDP och agrarförbundet vartdera fem och svenskarna (SFP) en medan fackministern Carl Enckell fortsatte som utrikesminister.
Pekkalas regerings programförklaring var som helhet betraktad mera vänsterradikal än de tidigare och rentav propagandistisk eftersom man krävde att resterna av krigspolitiken och fascistiska element skulle utplånas från det offentliga livet och rättsväsendet rensas på folkets mest reaktionära fiender. Tuomo Polvinen sammanfattar Paasikivis politikerlistighet i påpekandet att Paasikivi genom sin smidighet lyckades lura kommunisterna fast hans verkliga syfte var att slå tänderna ur munnen på extremvänstern.
Paasikivi fjärmar sig från inrikespolitiken
Paasikivi drev saker och ting som en praktisk finansman, som mera värdesatte ett starkt individuellt grepp än medelmåttiga kollektiva uppgörelser. Från 1914 tills han blev statsminister hade han varit verksam inom det ekonomiska livet utanför statspolitiken. Inom inrikespolitikens förvaltningsområde var Paasikivi isolerad på samma sätt som tidigare presidenter. Han nätverkade inte med olika aktörer inom statsledningens maskineri, utan han fortsatte med sitt individuella ledarskap och överlät den ”smutsiga” inrikespolitiken åt andra.
Paasikivi fortsatte med sitt individuella ledarskap och överlät inrikespolitiken åt andra.
En delorsak till att Paasikivi fjärmades från inrikespolitiken kan vara att den gamla världens statsman, eller vilken annan som helst enskild ledare, hade svårt att ingripa i dragkampen mellan de alltmer inflytelserika partierna och intressegrupperna i en tid då de stora massorna började aktivera sig.
Östrelationerna i centrum
Utrikespolitiken var Paasikivis eget område. Han behöll sin auktoritet genom att sätta sig ovanför de dagspolitiska frågorna och de politiska grupperingarnas inbördes tvister och i stället hantera nationens stora grundläggande frågor. Paasikivi ansåg det viktigt att landet var enigt om vilka dessa grundläggande frågor var och hur de borde lösas. Paasikivi ansåg det viktigt att få riksdagens och statsrådets stöd för betydande utrikespolitiska avgöranden. I sitt tal under riksdagens 40-årsjubileum 1946 sade han direkt att i viktiga frågor måste riksdagen vara med och bestämma den utrikespolitiska linjen.
Paasikivi ansåg det viktigt att få riksdagens och statsrådets stöd för viktiga utrikespolitiska avgöranden.
Presidenten lyfte upprepade gånger fram vikten av goda östrelationer: de var en nödvändig garanti för landets självständighet. Relationerna till Sovjetunionen påverkade också många mer renodlade inrikespolitiska frågor. Finländska politiker började gissa sig fram till kontrollkommissionens, Fabriksgatans rysskontakters och Moskvas reaktioner på sin verksamhet och anpassa den efter dessa förhandsantaganden. Det utrikespolitiska hotet från grannen och dennes förväntningar påverkade också relationerna inom den politiska eliten.
Utrikespolitiken stabiliseras
Vapenstilleståndsavtalet inledde en ny era inom utrikespolitiken; man gick från misstro och fiendskap till att skapa vänskapliga relationer. Finländarna avreste förhoppningsfulla till Paris, men fick inte igenom en enda ändring i vapenstilleståndsavtalet från Moskva hösten 1944. Parisfreden utökades dessutom med en del III där texten skärptes ytterligare så att Storbritannien krävde begränsningar av flygvapnets planantal och marinens tonnage samt en bestämmelse som maximiantalet personer inom försvarsmakten och gränsbevakningen. Parisfreden, som var resultatet av konferensen som avslutades i oktober, undertecknades i Paris den 10 februari 1947 och ratificerades enhälligt i Finland i april. Däremot drog Sovjetunionen ut på ratificeringen ända till hösten, och pressade på detta sätt Finland att vägra ta emot Marshallhjälpen.
Finlands nya utrikespolitiska ställning framstod som alltmer förnedrande.
Paasikivis agerande i fråga om beslutet om Marshallhjälpen beskriver på ett bra sätt hur det realpolitiska trycket gick framom parlamentarismen. Genom tvisten framstod Finlands nya utrikespolitiska ställning också som alltmer förnedrande. Finland hade ännu inte vant sig helt vid Sovjetunionens långtgående styrkepolitik.
Vänskaps-, samarbets- och biståndsfördraget
När motsättningarna mellan öst och väst blev allt hätskare accentuerades Finlands ställning i gränsområdet mellan dem alltmer. I en atmosfär fylld av misstro och farhågor tog Paasikivi övertog tyglarna och började leda mötena i Helsingfors för att förbereda VSB-förhandlingarna. Regeringen var enig om att sända en delegation till Moskva, men riksdagsgruppernas inställning innebar problem för presidenten. Sovjetunionens initiativ upplevdes som skrämmande och man förhöll sig misstänksamt till det också därför att det bedömdes stärka den inhemska extremvänsterns ställning.
En liten stat som Finland var tvungen att godkänna Rysslands avtalsvillkor.
Statsledningen bild av situationen var ganska förnedrande: en liten stat som Finland var tvungen att godkänna Rysslands villkor, och eftersom Ryssland vid ett krig i vilket fall som helst skulle ockupera Finland var det förnuftigt att ingå ett avtal i fredstid. De andra nordiska länderna, som Finland försökte närma sig, förstod att situationen tvingade landet att göra detta val.
Presidenten fortsatte att förbereda förhandlingarna och kommunicera med riksdagsgrupperna för att få deras stöd för resan. Utrikesminister Enckell överlämnade en redogörelse för förhandlingsdirektiven och avtalsförslaget till riksdagens utrikesutskott, men utskottet gav inget utlåtande om saken. Därefter utnämnde presidenten Finlands förhandlingsdelegation genom ett beslut som han fattade i statsrådet – utan att bry sig om partiernas förslag – och fastställde direktiven och avtalsutkastet.
Riksdagen gick med på avtalet
Med finska ögon sett var förhandlingarna framgångsrika; egentligen alla förslag som formulerats i Helsingfors godkändes, och VBS-fördraget undertecknades slutligen utifrån det utkast som Paasikivi fastställt– utan parlamentariskt stöd – den 6 april 1948. Enligt till exempel Kimmo Rentola och Martti Turtola har detta betraktats som en seger för både Paasikivis politik och presidenten personligen.
VSB-fördraget undertecknades utifrån det utkast som Paasikivi fastställt utan parlamentariskt stöd.
Ratificeringen av avtalet var nu endast beroende av riksdagsgruppernas vilja, men Paasikivi ställde dem inför redan fullbordat faktum och krävde att hans alster skulle godkännas officiellt. Slutligen fick presidenten stöd från det största oppositionspartiet samlingspartiet, och avtalet ratificerades. En bidragande orsak till att riksdagen gav med sig var eventuellt viljan att undvika den kris som sannolikt skulle uppstå om man motsatte sig presidenten. Paasikivi agerade i enlighet med direktiven för sin realistiska styrkepolitik för att etablera sin ställning inom den efterkrigstida internationella politiken, och förbisåg även riksdagens åsikt när det var ”nödvändigt”.
