Maktstrukturernas historiska bakgrund

Statsmaktens rötter

Vid övergången till 800-talet var den finska halvön befolkad. De första administrativa helheterna bestod av stammarnas bosättningsområden. Släktsamfunden samlades vid tingsstenar för att avgöra gemensamma frågor under den äldstes ledning. Tinget var bysamfundets viktigaste organ. Besluten fattades utifrån hävdvunnen sed. För att nå enighet använde man sig av förlikning. Detta var socialisationens begynnelse.

Byasamfunden gick sedan samman till sockenting, härader och slutligen landskap, som vart och ett hade sina egna lagar och sin egen ledare. Från dessa rötter, nerifrån och uppåt, växte så småningom statsmakten fram. Makten var till en början av personlig karaktär. Under den tidiga medeltiden baserade sig makten fortfarande på uppfattningen om ”kungsfred”, enligt vilken makthavaren kunde ta personer och institutioner under sitt särskilda beskydd samt hämnas på dem som brutit mot freden.

Den svenska tiden

Som resultat av korstågen (1155, 1249 och 1293) blev Finland, som 1284 upphöjdes till ett hertigdöme, en del av den svenska statsbildningen. År 1362 fick rikets östra halva rätt att delta i kungaval men hade redan före det möjlighet att skicka företrädare till riksdagen. Även övertygelsen om maktens lagbundenhet rotade sig tidigt. Den uttrycktes kärnfullt i de senare landskapslagarna: ”Land skall med lag byggas”. Trots att det rådde även misär på den finska sidan förekom där aldrig livegenskap. Från dessa rötter samt läget mellan de östra och västra maktcentrumen har vår tradition att stödja oss på lagen och hålla fast vid den, vårt rättsstatstänkande, växt fram.

Den representativa demokratins första steg togs när företrädarna för olika landskap samlades till gemensamma överläggningar. Dessa kallades till en början herredag. På den finska sidan levde benämningen kvar i århundraden, tills benämningen riksdag blev etablerad. Den organiserade representationen, ständerna, vann insteg i mitten av 1300-talet, även om ständernas makt att fatta slutliga beslut etablerades först på 1600-talet.

Arvet efter de samhälleliga och kulturella strukturerna

Den svenska tiden pågick från 1100-talet ända till 1800-talet i vårt land. Många samhälleliga och kulturella strukturer härstammar från den tiden. Finland blev en del av den västliga förvaltnings- och rättsordningen, inklusive skydd för yttrande- och religionsfrihet. Lutherdomens inverkan bidrag till att höja folkbildningen. Åbo akademi hade grundats redan 1640. Till nackdelarna hörde i första hand att utrikeshandeln och stapelrättigheterna koncentrerades till den västra rikshalvan samt den stränga beskattningen. De högre klassernas sveticering ledde också till uppkomsten av språkliga och sociala klyftor.

Finland blev en del av den västerländska förvaltnings- och rättsordningen.

Maktstrukturernas framtida utveckling påverkades framför allt av 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt i anslutning till den. De beskrev upplysningstidens styrelseideologi, vars idéströmningar i första hand kom från England och Tyskland. Gustav III, som var inspirerad av upplysningsideologin, stärkte kungens ställning på tidigare nämnt sätt. Å andra sidan försökte han vara en rättvis härskare. Härifrån byggs en intressant bro till Finlands framtida autonoma ställning.

Autonomins tid 1809-1917

Finlands öde var att än en gång bli en spelbricka i stormaktspolitiken. Efter att turkiska kriget upphört genom freden i Tilsit 1807 fick den ryske kejsaren Alexander I löfte av Napoleon på konferensen i Erfurt 1808 att Ryssland får ta Finland. Ryssland, Danmark och Norge inledde krig mot Sverige 1808. Det blev kortvarigt på grund av Sveriges föråldrade krigstaktik och i freden i Fredrikshamn 1809 förlorade Sverige Finland till och med Muonio älv samt områden i Lappland.

Finland fick en särställning som ett försöksområde för modern förvaltning enligt storfurste Alexander I:s upplysningsideal.

Efter 1808-1809 års krig och den ryska arméns överbefälhavare Friedrich Buxhoevdens interimistiska förvaltning anslöts Finland till Ryssland den 20 mars 1809. I det autonoma Finland fick regenten den svenske kungens rättigheter och skyldigheter. Den kommande storfursten Alexander I hade även fostrats enligt upplysningstidens ideal, så också detta förklarar Finlands särställning som storfurstens land, ett försöksområde med modern förvaltning. Att Finland blev upphöjd ”bland nationernas antal” har ofta speglats utifrån endast inhemska uppfattningar och som ett resultat av egna ansträngningar. Enligt Osmo Jussila behövde kejsaren moderna förvaltningsmodeller och fredliga randområden i strävan efter balans mot adelns växande maktsträvanden.

Nedärvda maktstrukturer

Den svenska tidens maktstrukturer, även om de led av brist på balans, passade Rysslands självhärskare bra. På Borgå lantdag den 27 mars 1809 avgav Alexander I en högtidlig försäkran om att landet skulle behålla sina lagar, friheter och rättigheter samt om landets egen styrelse.

Den svenska tidens maktstrukturer passade regenten.

Organiseringen av centralförvaltningen förutsatte nya maktöverföranden. År 1809 inrättades regeringskonseljen som utövade makt i regentens namn.

Panslavismens uppgång

Det förekom emellertid stora bakslag på vägen mot en självständig stat. Efter mordet på den frisinnade Alexander II 1881 började de extremnationalistiska och panslaviska politiska idéerna dominera. För Finland var följden en allvarlig tillbakagång för den grundlagsenliga ställningen under efterträdarna Alexander III och Nikolaj II.

De extremnationalistiska idéerna började dominera efter mordet på Alexander II.

En milstolpe var februarimanifestet från 1899, som syftade till att ställa Finlands autonoma lagstiftning under Rysslands allmänna riksomfattande lagstiftning för att kväsa Finlands spirande självständighet och införliva landet med Ryssland. Förtrycksåtgärderna mot Finland förkroppsligades i generalguvernör Bobrikov, som utnämndes 1898 och agerade med diktators befogenheter tills han sköts 1904 av Eugen Schauman, som blev något av en nationalhjälte.

Den första förtrycksperioden

Den första förtrycksperioden, som började 1899 och som bland annat omfattade en språklag för att göra ryskan till officiellt språk och en värnpliktslag för att göra den egna krigsmakten till en del av den ryska och utsträcka det ryska gendarmväsendet till Finland, väckte upprördhet och motstånd hos finländarna samt höjde den nationella självkänslan.

Under den första förtrycksperioden blev ryskan officiellt språk.

Nikolaj II, som hårdhänt ingrep i Finlands autonomi, var inte populär bland finländarna, eftersom han ansågs ha avsatt lagen. Ungdomarnas slagord handlade om frihet från Ryssland och självständighet för Finland. Efter att Ryssland förlorat kriget mot Japan minskade kejsarens popularitet även i Ryssland. Den skärpta stämningen i landet förebådade revolution. År 1905 inleddes en storstrejk i Ryssland som lamslog landet och som i november spred sig till Finland.

Enkammarlantdagen

År 1905 blev Nikolaj II under hotet om revolution tvungen att upphäva många av de förordningar som utfärdats under de så kallade ofärdsåren och som inskränkt Finlands autonomi och främjat förryskningspolitiken. Allmän och lika rösträtt samt enkammarlantdag var storstrejkens valspråk i Finland. När kejsaren slutligen gick med på att reformera ståndsrepresentation med fyra kamrar byggde ständerna och partierna med gemensamma krafter upp sin tids modernaste parlament i Finland 1906, enkammarlantdagen. På så vis kom den trängde Nikolaj II att lägga grunden till det självständiga Finland.

År 1906 fick Finland sin tids modernaste parlament, en enkammarlantdag.

Det representativa organet betraktades som den starkaste garanten för den finländska autonomin och reformen ingav förhoppningar om en självständighetsutveckling. Tidigare hade folket företrätts av de fyra ständerna: borgarna, prästerna, adeln och bönderna. I fortsättningen skulle Finland företrädas av en lantdag med 200 ledamöter, som valdes av det finska folket. Rösträttsgränsen var 24 år.

Allmän och lika rösträtt

En reform av det representativa organet var efterlängtad särskilt bland arbetarna, som upplevde att de stod utanför den nationella representationen. Industribefolkningen utgjorde emellertid mindre än 11 procent av Finlands befolkning. År 1900 utgjorde jordbruksbefolkningen 68 procent av befolkningen. Den sociala strukturen hos landsbygdens jordbruksbefolkning hade dessutom utvecklats i en otillfredsställande riktning. Den obesuttna jordbruksbefolkningen utgjorde enligt Jussi Teljo 77 procent av jordbruksbefolkningens matlag, medan de matlag som odlade egen mark utgjorde 23 procent. Landsbygdens obesuttna befolkning var den viktigaste källan till statslivets framtida omvälvning.

Landsbygdens obesuttna befolkning var den viktigaste källan till statslivets framtida omvälvning.

Allmän och lika röst- och valrätt för kvinnor och män skulle nästan tiofaldiga den tidigare gruppen röstberättigade. Reformen innebar en grundlig boskillnad med det förgångna, när den uråldriga ståndslantdagen byttes ut mot den moderna lantdagen.

Följden var enligt Teljo att även det politiska livet i Finland radikaliserades, och det mest iögonenfallande tecknet på detta var socialisternas starka frammarsch. Även om de viktigaste partierna hade grundats redan tidigare ledde lantdagsreformen till en otrolig uppgång för partiväsendet. De borgerliga partierna började konkurrera om väljarna genom att ta in reformer som lockade arbetarna i sina program. Det rådde tillfälligt kaos i det politiska maskineriet, när tidigare utestängda målsättningar, förhoppningar och ideologier fick tillträde till statslivet.

Uppbyggnaden av en egen statsmakt

Åren 1908-1916 hölls sex lantdagsval i Finland. Följden var en allt djupare bitterhet mot den inhemska styrelsen framför allt bland den socialistiska arbetarbefolkningen. Rysslandsfrågan blev också alltmer tillspetsad. Trots allt hade det byggts upp en ram för en egen statsmakt i Finland, även om partiväsendet och hela det politiska livet stannade upp och vacklade. Under slutet av autonomin gjordes inga ändringar i de författningar från 1772 och 1789 som iakttagits som grundlagar, och inte heller i 1906 års lantdagsordning. Då och då hade reformer som avsåg även Finlands statliga ställning initierats, den mest kända är förslaget till regeringsform från L. Mechelins senat 1907, där de rättslärda R. Hermanson och R.A. Wrede bistod med sakkunnighjälp vid beredningen.

Marsrevolutionen 1917 var början på Finlands frigörelse från Ryssland.

Marsrevolutionen 1917 i Ryssland tvingade Nikolaj II att avstå från kronan. Den andra förtrycksperioden tog slut. I den ryska interimistiska regeringens manifest tillförsäkrades Finland landets religion och grundlagar och upphävdes olagliga förordningar. Det drogs också upp linjer för en statsförfattning. Den ånyo sammankallade lantdagen skulle föreläggas ett förslag till ny regeringsform. Marsrevolutionen 1917 var början på Finlands frigörelse från Ryssland som blev aktuell hösten 1917.