Föregående: Statspolitiken stabiliseras och återgår till vardagen 1946–1956

Makten koncentreras – och splittras slutligen

Kekkonens era

Från slutet av 1950-talet och till mitten av följande årtionde var det politiska fältet allmänt splittrat och fullt av osäkerhetsfaktorer. Efter att Porkala återlämnats förekom det även i samhällsatmosfären säreget motstånd och kritik mot den utrikespolitiska ledningen, som lyckats i sitt värv. Kritiken mot utrikespolitiken intensifierades till ett allt häftigare och direkt motstånd mot Kekkonen, i synnerhet från det splittrade SDP:s högerfalang, dvs. Leskinens anhängare, och samlingspartiet. Man vågade också kritisera Sovjetunionen och dess politik.

Urho Kekkonens karriär hade varit uppåtgående, men han stötte också på inrikespolitiskt motstånd.

Den femfaldige statsministern Urho Kekkonens karriär hade varit snabbt uppåtgående. Han valdes till republikens president 1956 med siffrorna 151-149 så att en röst avgjorde. Till en början var detta ändå inte kulmen på hans karriär utan tvärtom en period av svårigheter på grund av betydande inrikespolitiskt motstånd. Kekkonen lyckades ändå genom att skickligt utnyttja sitt utrikespolitiska ledarskap bädda sig ett betydande inflytande och utifrån det odla sin potential som en verklig makthavare.

Kekkonens presidentperiod konkretiserades slutligen i ett ledarskap som varade en kvarts sekel och som karakteriserades av ett brett spektrum av maktmedel. Östpolitiken var hörnstenen i Kekkonens makt under hela hans presidentperiod. Genom att stödja sig på den fick han inflytande även på andra områden av utrikes- och inrikespolitiken.

Östrelationerna formar ledarskapet

Östrelationerna räddade Kekkonens ledarskap. Trots att utgångsläget för hans presidentkarriär var svårt stärktes det stöd han fick från Moskva före presidentvalet 1956 och genom DFFF i valet kontinuerligt. När riksdagsvalet närmade sig i juli 1958 förekom kraftig kritik mot östpolitiken och dem som skötte den i finländska tidningar. Den allmänna åsiktsutvecklingen i Finland upplevdes som ett hot i Sovjetunionen och i Moskva vaktade man noga på utgången i riksdagsvalet i Finland och den kommande regeringens sammansättning. Föregående års ekonomiska politik har minskat handeln med socialistländerna delvis till följd av den friare västhandeln och devalveringen.

Östrelationerna räddade Kekkonens ledarskap efter hans svåra utgångsläge.

Riksdagsvalet 1958 ledde till seger för vänstern. Kommunisternas valframgång var en fingervisning om att den usla ekonomin och det splittrade politiska livet gynnade extrema element. Trots att vänstern uppnådde matematisk majoritet i riksdagen, hade man just ingen politisk användning för den. K.A. Fagerholms tredje regering tillsattes i augusti 1958 efter långa förhandlingar på en grund som Kekkonen som expert på östrelationerna hade varnat för. I regeringen ingick agrarförbundet, Tanners SDP, samlingspartiet och folkpartierna.

En regering i enlighet med östpolitiken

Trots att det var givet att den nya regeringen skulle ha en irriterande inverkan på utrikespolitiken gick Kekkonen på att utnämna – dock för sista gången – den regering som politikerna satt ihop på eget bevåg. Sovjetunionens ambassadör Lebedev hade redan tidigare hotat Kekkonen med att relationerna mellan länderna kunde vara i fara. Sålunda ingrep den östra grannen öppet i regeringsbildningen. Fagerholms majoritetsregering dög inte åt ryssarna, som ansåg att den drev en västvänlig politik som ”direkt stred mot Paasikivis linje”. Sålunda avbröt Moskva nästan all kontakt med den nya regeringen och färdigförhandlade avtal undertecknades inte.

Enligt Kekkonen kunde endast en regering med utrikespolitiskt tillförlitligare sammansättning rädda situationen.

I denna situation konstaterade Kekkonen, i stället för att han skulle ha stött sin regering, att endast en regering med utrikespolitiskt tillförlitligare sammansättning kunde rädda situationen. I januari 1959 tog V. J. Sukselainens agrara minoritetsregering över tyglarna. Trots den besvärliga situationen drev presidenten Finlands neutralitetspolitik starkt framåt. Syftet med den var att öppna förbindelser även västerut.

Frontlinjer inrättas

De kommande åren var en besökelsetid för relationerna mellan de statliga organen i Finland. Ända sedan Sukselainens andra regering började arbeta hade det krävts att riksdagen skulle upplösas, ivrigast från SDP:s och samlingspartiets sida. Socialdemokraterna vände sig mot en upplösning våren 1961. Samtidigt försökte man få justitiekansler Olavi Honka att ställa upp som flera partiers, även SDP och samlingspartiet, gemensamma kandidat mot Kekkonen i det kommande presidentvalet. För att stödja honom bildades det så kallade Honkaförbundet. SDP fruktade dock att stämplas som alltför högersinnat i sina anhängares ögon på grund av den gemensamma presidentkandidaten.

1960-talets början var en besökelsetid för relationerna mellan de statliga organen i Finland.

I juni 1961 försökte samlingspartiet få misstroendevotum för agrarförbundets minister Arvo Korsimo. Även tanken på att upplösa riksdagen dök upp, något som Kekkonen först var emot, men under en lunch i april föreslog han för Ahti Karjalainen, Sukselainen och Korsimo att han skulle genomföra upplösningen i november och förordna riksdagsval mellan elektorsvalet och presidentvalet i början av 1962, och besvor dem att inte säga något om saken åt utomstående.

Östpolitikens grund

”Vårt land har nu verkligt exceptionella möjligheter att stärka sin position såväl i förhållande till sina grannländer som i hela världen”, hade Kekkonen skrivit 1960. Enligt Paasikivis politiska arv var Finlands utrikespolitik i första östpolitik. Kekkonen försökte främja Finlands neutralitetspolitik så att västländerna och Förenta staterna vid sidan av Sovjetunionen skulle erkänna Finlands neutralitet.

”Vi ser oss här snarare i läkarens roll än domarens” - Kekkonen inför FN:s generalförsamling 1961.

Ur Kekkonens tal inför FN:s generalförsamling 1961 har orden ”vi ser oss själva här snarare spela läkarens än domarens roll” fortsatt att leva. Under det efterföljande besöket i Förenta staterna på hösten gick John F. Kennedy med på att ge en kort kommuniké om att ”man i Amerika förstår grunderna för Finlands neutralitetspolitik” och att ”Förenta staterna bör respektera den linje som Finland valt.” I själva verket ville Kennedy med sitt erkännande enligt Tarkka och Tiitta uppmuntra Kekkonen att ändra kurs, eftersom man ansåg att landet glidit alltför djupt in i Sovjetunionens inflytelsesfär.

Notkrisen hösten 1961

Under Kekkonens resa till Förenta staterna hade en not överlämnats till Finlands ambassadör i Moskva, där man föreslog konsultationer enligt VSB-fördraget för Finland och anklagade Västtyskland och dess Natoallierade i norr, Danmark och Norge, för att förbereda krig. Noten kom att påverka bilden av presidenten i offentligheten, eftersom den mångfasetterade kris som uppstod ur noten också var förenad med Kekkonens intrigerande mot riksdagen. Före sin avresa till kölden i Novosibirsk i Västsibirien för förhandlingar med sovjetledningen på grund av noten upplöste presidenten riksdagen så att nyvalet skulle ge den majoritetsregering som krävdes i den allvarliga situationen. Kekkonens hot om att lämna presidentuppdraget om han inte skulle lyckas i sitt livsverk vändes till hans fördel.

Lösandet av notkrisen gjorde Kekkonen till nationalhjälte.

I slutet av november återvände han som nationalhjälte efter att förhandlingarna om notkrisen avslutats i Novosibirsk. Sovjetunionen hade ansett att Honkas kandidatur hotade relationerna mellan länderna och meddelade klart att konsultationer kan undvikas, om Kekkonen fortsätter. Under förhandlingarna avstod Honka från att kandidera och den sittande presidenten tog hem hela potten. Signifikant för denna tid var att när Honka steg tillbaka förblev hans viktigaste stödgrupp samlingspartiet tyst.

Nya politiska öppningar

Trycket från kalla kriget och det tudelade Europa påverkade starkt den interna politiska utvecklingen i ett litet land som förlorat kriget. Trots att de demokratiska institutionerna växte och breddades sig erbjöd situationen möjlighet för en stark ledare att agera självständigt och på eget bevåg. Eftersom inrikes- och utrikespolitiken var kopplade till varandra och den senare bestämde den förra var det lätt för ledaren att utnyttja ”den egna sektorns”, utrikespolitiken, argument även i inrikespolitiken. Kekkonen lyckades också ”utrikespolitisera” inrikespolitiken mera än nödvändigt och använda den för att gagna sin maktposition.

Kekkonen lyckades ”utrikespolitisera” inrikespolitiken och använda den för att gagna sin maktposition.

Som motvikt till den osäkerhet som de ständiga regeringsbytena medförde behövdes det en aktör som kunde skydda landets utrikespolitiska kurs mot misstro i ett ”utsatt internationellt läge”. Å andra sidan kunde enligt Kekkonen presidenten inte leda utrikespolitiken i strid med riksdagens vilja, om det skulle uppstå konflikt mellan de statliga organen. Trots detta framhävdes tidens allmänna presidentdominerade inställning av att även stats- och utrikesministern blev sekundära aktörer vid sidan av hela regeringen och den i sitt beslutsfattande långsamma regeringen.

Kekkonens makt ökar

Efter notkrisen började Kekkonens utrikespolitiska och därmed även inrikespolitiska makt öka. Presidenten som vunnit det första valet med en avgörande röst kunde nu hänvisa till att han fått klart mandat av folket. Den inrikespolitiska striden fortsatte emellertid och för att kontrollera hela situationen krävdes förutom Moskvakortet och folkets stöd även övervakning och styrning av partierna samt direkt vädjande till folket. Kekkonen behövde stöd från åtminstone ett stort parti för att kunna påverka inrikespolitiken effektivt. Den uppgiften fick agrarförbundet, som under några år fick en oproportionell ställning. Efter att Tanner stigit åt sidan för Rafael Paasio i SDP:s ledning arbetade Kekkonen för att få in partiet i regeringen på villkor att det skulle bli funktionsdugligt, dvs. normalisera sina relationer till öst och bilägga sina interna stridigheter.

För att kontrollera hela situationen krävdes förutom Moskvakortet och folkets stöd även övervakning och styrning av partierna.

På den nordösterbottniska nationens 50-årsjubileum på Ostrobotnia höll Kekkonen ett tal där han bedömde att den viktigaste uppgiften under 1960-talet var att göra kommunisterna till en del av det fungerande samhället: ”Svagt vore Finlands folk, om var fjärde medborgare är landets fiende.” För att uppnå nationell enighet måste striden som byggde på våld omvandlas till ekonomisk och intellektuell konkurrens.

Östpolitik och ekonomiska relationer

Under sin tredje period 1968–1974 ledde Kekkonen utrikespolitiken suveränt. Den ankom allt tydligare på presidentens ansvar att främja östhandeln. Tack vare hans personliga diplomati och garantställning ökade handeln, clearing-råolja importerades regelbundet och finländarna fick sköta byggnadsprojekt på andra sidan gränsen. Efter ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 började Sovjetunionen emellertid snabbt visa att man ställde sig avvisande till Finlands neutralitetspolitik och förbjöd den slutligen helt och hållet. Som Kekkonen frågade ”minskas politikens värde av det faktum att den har sitt ursprung i en nationell nödvändighet?”.

Kekkonen frågade ”minskas politikens värde av det faktum att den har sitt ursprung i en nationell nödvändighet?”.

Kekkonens förebyggande diplomati var kreativ realism: att förutse svårigheter så att själva undanmanövern kunde göras så obemärkt som möjligt. Kekkonen ville undvika situationer där man skulle bli tvungen att klart välja mellan öst och väst, och hans taktik var att till exempel hellre avhålla sig från att rösta i FN om internationella konflikter.

Spelrum genom avspänning

Presidentens förhoppning var att väst skulle förstå att Finland ibland tog ett steg tillbaka för att i följande korsning kunna ta två kliv framåt. Å andra sidan ökade det internationella spelrummet under avspänningen, utrikespolitiken blev global och Finland började erbjudas möjlighet att spela rollen som medlare vid olika problem mellan stormaktsblocken.

Finland började erbjudas möjlighet att spela rollen som medlare vid olika problem mellan stormaktsblocken.

Efter andra världskriget började det nordiska ekonomiska samarbetet allt tydligare ses som ett bra redskap på den internationella arenan. Man gjorde upp planer på att utveckla en gemensam handelspolitik på basis av en tullunion. Även en större europeisk och internationell integration blev en viktig del av det nordiska ekonomiska samarbetet och integrationen efter andra världskriget. Från 1950-talet till 1960-talets slut, under den första perioden av tryggad ekonomisk tillväxt, ökade handeln mellan de nordiska länderna avsevärt, och mera än deras handel med länderna utanför området. Åren 1966–1967 kom de nordiska länderna överens om att samarbeta inom ramen för det internationella handelsavtalet GATT och att förhandla som en enhet, vilket visade att deras samarbete fungerade.

Nordek-projektet

Åren 1968–1970 planerades en intensifiering av det nordiska ekonomiska samarbetet kring det så kallade Nordek-projektet. Europeiska ekonomiska gemenskapens Romfördrag från 1957 inspirerade till nordiska förhandlingar, som också planerades som en motvikt till det dåvarande EEC-frihandelsavtalet. Å andra sidan förstod man att det var viktigt att bli en del av den större europeiska ekonomiska integrationen, och Nordek planerades så att det inte skulle hindra detta mål.

EEC-avtalet

Trots att Nordek-projektet sist och slutligen föll, fortsatte ändå integrationen, även om det inte handlade om ett övergripande avtal. Frågan om Finlands närmande till EEC påverkade allt man funderade på under åren 1970-1974. Kekkonen var uppenbart övertygad om att ett avtal vore nödvändigt med tanke på landets näringsliv. Men eftersom integrationen också hade en politisk dimension betonade han enligt Juhani Suomi att ”Finland varken strävar efter eller går med på att bli medlem i EEC, så vårt land och vår jord går inte att köpa för främmande pengar.” Ett avtal skulle ingås bara för att trygga industriprodukternas konkurrensfördelar, och politiska utfästelser undvikas.

Kekkonen var övertygad om att EEC-avtalet var nödvändigt för landets näringsliv.

Att försöka åstadkomma ett avtal i samförstånd med ryssarna visade sig vara svårt. Kekkonen var beredd att dra ut på processen för att nå sitt mål, och när inte heller det hjälpte beslöt han att underteckna och stå bakom sitt beslut trots hårda påtryckningar från Moskva i sista stund. Senare sade både FKP och sovjetledarna att en anslutning inte skulle ha lyckats utan Kekkonen. När avtalet trätt i kraft i början av 1974 var Kekkonen fortfarande tvungen att tillbakavisa ryssarnas kritik mot det.

Inkomstpolitiska steg

Den tilltagande ekonomiska integrationen i Europa påverkade även de inrikespolitiska maktförhållandena i Finland. Den offentliga sektorn hade växt redan i slutet av 1960-talet, då välfärdstjänsterna utökades, system för övergripande planering togs i bruk och lagstiftningen om offentlig service utökades. De offentliga, kollektiva och marknadsbaserade sektorerna knöts allt närmare till varandra i beslutsfattandet. Förebilden för ett inkomstpolitiskt besluts- och planeringssystem som omfattade hela samhället hämtades från Mellaneuropa.

De offentliga, kollektiva och marknadsbaserade sektorerna knöts allt närmare till varandra i beslutsfattandet.

Det ansågs viktigt att granska statsrådets och arbetsmarknadsorganisationernas beslutsfattande som en helhet, och man ville organisera skötseln av arbetsmarknadsfrågorna och det ekonomisk-politiska beslutsfattande som ett system styrt av statsrådet. För att nå de ekonomisk-politiska målen ville man planera ekonomin på ett övergripande sätt, stabilisera arbetsmarknaden, skapa ett system med arbetsfred och effektivisera den samhälleliga framförhållningen och styrningen. Inkomstpolitiska helhetsuppgörelser, där staten som en part i trepartsförhandlingsmodellen bidrog till att arbetsgivare och arbetstagare nådde samförstånd om priser och löner, genomfördes 1968.

Regeringen får ekonomisk-politisk makt

I det nya korporativa styrelsesättet drog sig presidenten normalt tillbaka. Hans personcentrerade styrelsesätt sträckte sig inte till detta område, där statsministern spelade en central roll. Förutom statsministern svarade finansministern för den senare parlamentariska garantin för avtalen i riksdagen och regeringen. I de praktiska förhandlingarna var åter den inkomstpolitiske tjänstemannen den centrala aktören. Statsministern inledde förhandlingarna och såg till att de flöt samt nådde en med tanke på det samhällsekonomiska helhetsintresset fungerande lösning. Denna uppgift stärkte allmänt statsrådets och i synnerhet statsministerns ställning i förhållande till presidenten och riksdagen.

UKK-avtalet var alla tiders mest omfattande ekonomisk-politiska helhetsuppgörelse i Finland.

Det svåra politiska läget under de tredje inkomstpolitiska förhandlingarna tog sig också uttryck i meningsskiljaktigheter mellan statsrådet och Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK om prishöjningarna. Konjunkturuppgången, den minskade arbetslösheten och det förändrade politiska läget ökade samtidigt förväntningarna på förhandlingarna. Målet var fortsatt ekonomisk tillväxt, inflationsbekämpning och en gynnsam utveckling av realinkomsterna. Kekkonen konstaterade att det inte hörde till hans uppgifter att blanda sig i arbetsmarknadsförhandlingarna, men eftersom han uppenbarligen tänkte att han sitter sin sista period ansåg han sig kunna göra ett undantag hösten 1970. UKK-avtalet var alla tiders mest omfattande ekonomisk-politiska helhetsuppgörelse i Finland.

Krisregering

Den ekonomiska recessionen, inflationen som stigit till 18 procent och de cirka 60 000 arbetslösa i början av 1970-talet krävde enligt Kekkonen en krisregering, och för att leda den kallade han in före detta statsministern, agrarförbundaren Martti Miettunen, som redan dragit sig tillbaka från politiken.

Den ekonomiska recessionen och de cirka 60 000 arbetslösa krävde enligt Kekkonen en krisregering.

Det sätt på vilket Kekkonen piskade samman den nya ministären 1975 var ett tidigare oskådat prov hur han genom att utnyttja offentligheten och den egna auktoriteten fick igenom en lösning som de andra ställde sig avvisande till: Han placerade partiledarna framför tv-kamerorna och vädjade förbi dem direkt till folket i direktsändning och krävde snabb regeringsbildning. Miettunen som regeringschef blev i första hand teknisk aktör medan Kekkonen i själva verket höll även statsministerns uppgifter i sin hand. Sist och slutligen ficks inget hållbart tillstånd genom tvångsåtgärderna, och regeringen föll efter bara drygt 300 dagar.

Ekonomisk stimulans

Det gick inte längre att dämpa de ekonomiska störningarna och det inrikespolitiska kaoset med traditionella maktmedel. Ledarskapet i sakfrågor höll klart på att överföras på statsrådets, i synnerhet statsministerns och finansministeriets ansvar. Det räckte ändå till början av 1977 innan de politiska lärdomarna hade mognat så pass att den förstelnade ekonomiska och inkomstpolitiken kunde ersättas med ett helt nytt tillvägagångssätt, som kallades ”stimulanspolitik”.

Den eniga konsensusandan började senare kallas ”Korpilampiandan” efter mötesplatsen.

Detta krävde att alla parter på bred basis förband sig till gemensamma principer, mål och medel, något som i offentligheten legitimerades på Korpilampimötet i september 1977 och på nytt i augusti 1978. Den eniga anda som rådde under mötet började senare kallas ”Korpilampiandan.” Man hade hittat en gemensam anda: konsensus.

Uppgång genom stimulanspolitik

Åren 1977-1979 beredde finansministeriets högsta tjänstemannaledning och godkände Kalevi Sorsas majoritetsregering sammanlagt fem separata ”åtgärdspaket”, som syftade till att förbättra näringslivets konkurrenskraft. De användes också för att sköta efterdyningarna efter devalveringarna av marken 1977 och 1978 och oljekrisen 1979. Ekonomisk stimulans förutsatte att regeringspartierna, oppositionen och intresseorganisationerna bildade gemensam front även i fråga om lagstiftningen. Bred konsensus förutsatte också i enlighet med grundlagen en kvalificerad majoritet på 2/3 vid stiftandet av finanslagar som påverkade egendomsskyddet.

Ekonomisk stimulans förutsatte att regeringspartierna, oppositionen och intresseorganisationerna bildade gemensam front.

Den finländska pragmatism som mognat fram genom stimulanslösningarna visade sig vara överlägsen beslutsfattandet i den tidigare överpolitiserade atmosfären. Det häpnadsväckande ekonomiska uppsvinget på 1980-talet – till exempel åren 1980-1987 ökade medborgarnas realinkomst med 22,3 procent – knuffades till stor del igång av stimulanspolitiken. Då kändes det inte överdrivet att beskriva Finland som lottovinnarnas paradis och Europas Japan.

Säkerhetspolitik

Inom säkerhetspolitiken var 1970-talets början en tid av aktiva arrangemang. Samtidigt pågick såväl EEC-förhandlingarna som SEV- och Kevsos-förhandlingarna om ömsesidigt ekonomiskt bistånd, Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa KSSE och organisering av relationerna till bägge tyska staterna. Frågan om fredsgränsen mellan Finland och Norge var uppe och energikrisen orsakade huvudbry på internationell nivå. Tanken på en kärnvapenfri zon i Norden hade tagits upp till diskussion av Kekkonen i FN 1969.

Ställningen som neutralt land betonades i samtliga betydande frågor om internationell politik som berörde Finland.

Finlands relationer till väst var i ordning, trots att bland annat amerikanska tidningars finlandiseringsanklagelser kastade sin skugga över dem. Att betona ställningen som neutralt land var ett väsentligt inslag i samtliga betydande frågor om internationell politik som berörde Finland på den tiden. I synnerhet KSSE var viktigt i detta avseende: både öst och väst kunde godkänna finländsk mark som tillräckligt neutral för att kunna fortsätta förhandlingarna i tredje fasen. KSSE vidgade också Finlands östpolitik till en medlingsverksamhet mot väst.

Maktkoncentrationen ger näring åt en odemokratisk utveckling

Kekkonens unika maktställning syntes särskilt i undantagslagen 1973, då han valdes för en period på fyra år utan behörigt val på ett sätt som var mindre hedrande för demokratin. Kekkonen meddelade redan efter valet 1968 att han inte deltar i flera uppslitande valkamper. Fyra år senare meddelade han att han står till förfogande för en tredje period, men inte deltar i sedvanliga val, eftersom han ansåg det opassande med tanke på sin värdighet att uppträda bland annat i tv-debatter med sådana motståndare som Veikko Vennamo.

År 1972 stödde alla partier ett omval av Kekkonen genom en undantagslag.

På grund av KSSE-processen och EEC-frihandelsavtalet, som var aktuella 1972, ansåg den politiska ledningen emellertid att han var en så viktig galjonsfigur som garanterade kontinuiteten i landets utrikespolitik att nästan alla partier, efter att ha återhämtat sig från den första förvirringen, till slut stödde hans omval genom en undantagslag. Riksdagen antog undantagslagen med rösterna 170–28 i januari 1973.

Kekkonens fjärde period

Valet av Kekkonen till en fjärde presidentperiod 1978 visade att hans maktställning var etablerad. Socialdemokraterna hade bett Kekkonen bli deras kandidat redan för tre år sedan, och han var slutligen gemensam presidentkandidat för den så kallade stora koalitionen bestående av även flera andra partier. Endast FLP, kristliga förbundet och konstitutionella folkpartiet motsatte sig presidenten, som stod på toppen av sin makt och fick 260 elektorer bakom sig. Även Sovjetunionens ledning övertalade Kekkonen att fortsätta och uppenbarligen var han också själv rädd för att överlämna utrikespolitiken till andra.

Partielitens ”överenskommelse” om resultatet i presidentvalet var ett svårt överslag med tanke på demokratin.

I efterhand sett var partielitens ”överenskommelse” om resultatet i presidentvalet 1978 ett svårt överslag med tanke på de demokratiska idealen. I bilden av den politiska kulturen utgör den slutpunkt på den dystra oparlamentariska utveckling som utgörs av 1973 års undantagslag, Miettunens ”krisregering” och den tjänstemannaregering som plockades ihop inför KSSE.

Makten splittras

När Kekkonens hälsa försämrades i slutet av 1970-talet började personer i hans närmaste krets utnyttja honom. De försökte motivera sina handlingar genom att hänvisa till presidentens fiktiva ståndpunkt. Många centerpartister framförde ”hälsningar från Ekudden”, när regeringspartierna under Koivistos andra regering försökte lösa sina meningsskiljaktigheter med hjälp av presidentens verkliga eller antagna åsikter. Landets politiska elit hade lagt sig till med en strategi där var och en försökte garantera både sig själv och sin politik presidentens välsignelse. Denna strategi fortgick, även om den ändrade karaktär efter att Kekkonen blivit allvarligt sjuk och förlorat greppet som sin uppgift.

Landets politiska elit lade sig till med en strategi där var och en försökte garantera sin politik presidentens välsignelse.

Den sjuke presidenten vårdades i enlighet med någon slags obestämd ”politisk”, och inte egentlig, medicinsk etik som gick ut på att dölja hans sjukdom. En hotbild var nämligen möjligheten att presidenten skulle hamna i ”politisk hospicevård” alltför tidigt. Även när han var sjuk utnyttjades han skrupelfritt som motivering för avgöranden som fattades av lurpassande politiker i hans närmaste krets. Det var oundvikligt att den tidigare starke ledaren skulle förlora sin makt, men det skedde på ett sätt som han inte hade förtjänat, för att citera T.S. Eliot ”not with a bang but a whimper” (ej med en skräll men ett pip).

Koivisto vägrar avgå

Slutscenen av Kekkonens period sågs våren 1981 när presidenten gick in för att fälla Koivistos regering. Personerna i Kekkonens närmaste krets förstod att Koivisto var en farlig motståndare i det förtida presidentval som närmade sig. Statsminister Koivisto gjorde dock ett tidigare oskådat motdrag: han fick justitiekanslerns bekräftelse på att presidentens ogunst inte tvingade honom att avgå, utan endast riksdagens misstroendevotum mot honom eller regeringen kunde tvinga fram en avgång.

Slutscenen av Kekkonens period sågs våren 1981 när presidenten misslyckades i sitt försök att fälla Koivistos regering.

Statsministerns drag fungerade. Koivisto började redan ses som ett Koivisto-fenomen ”större än livet”, som symboliserade kritiken mot hans föregångare och det förändringstryck och de förändringsmöjligheter som samlats under den långa maktperioden. Efter händelsen understödde 49 procent av dem som svarade på en gallup Koivisto som republikens president, medan stödet för de andra kandidaterna stannade under 10 procent.

Kekkonens unika ställning

Kekkonens roll i Finlands historia är i vilket fall som helst unik. Anklagelserna för överdrifter i maktutövningen eller förundran över folkets tro på Kekkonens överlägsenhet och den politiska elitens krypande inför honom måste sättas i relation till den tid då han regerade. Kekkonens starka ledarskap passade in i den dåvarande politiska kulturen, där man fortfarande kunde skönja spår av den gamla regenttraditionen.

Kekkonens starka ledarskap passade in i tidens politiska kultur.

Kekkonens uppfattning och makt och nödvändigheten av personlig maktutövning kommer fram redan i hans skrivelser som Pekka Peitsi 1944. Kekkonen varnade spydigt för sådana ledare som ”fattar sina politiska beslut med tillhjälp av luktsinnet; de snusar sig till och känner efter vad den allmänna opinionen anser i olika frågor och fattar ståndpunkt med ledning där. Den politiska ledarens ansvar är gränslöst. Han måste bestämma sin egen hållning och folkets hållning till frågor, av vilka landets existens är beroende.”

Även i geopolitiskt avseende befann sig Finland i en krishärd som en spelbricka i det världsomspännande kalla kriget. Kekkonens dolda och starka maktmedel passade in i den politiska elitens omvärld och tolkning av statsförfattningen. Kekkonens makt vilade från första början och i sista hand på östpolitiken, och när den lyckades fick han makt även på det inrikespolitiska området. På det hela taget var Kekkonens ledarskap en produkt av sin tid och ett svar på den tidens behov.