Skyddskårskonflikten
Konflikten startade när skyddskårsdistriktchefen, generalmajor Paul von Gerich tog ställning till Finlands utrikespolitik som friade till randstaterna och i juni 1921 publicerade en artikel i Hufvudstadsbladet som kränkte Frankrike, Italien, Lettland, Polen och Rumänien. Von Gerich beskrev Frankrikes politik som en hämnd- och rövarpolitik. Ländernas ambassadörer krävde gottgörelse för kränkningarna. Konstellationen försvårades ytterligare av att generalmajoren publicerade sin artikel mitt under Ålandskrisen, i en situation där Finland skulle ha behövt stöd från Nationernas förbunds medlemsstater.
Överbefälhavaren för skyddskårerna G.D. von Essen beordrades att entlediga den tredskande von Gerich. Skandalen fördjupades när von Essen vägrade. Högerpressen kritiserade ordern och ansåg den vara olaglig. Skyddskårerna skällde på krigsministern som gett ordern för att han blandat sig i skyddskårernas interna angelägenheter. Kritik riktades också mot presidenten som tog ansvar för beslutet.
Presidenten såg inte genom fingrarna med motståndet utan entledigade von Essen. I stället utnämndes chefen för krigsmaktens stab, generalmajor Emil Berg, vars första uppgift blev att sköta det ofullbordade entledigandet. Von Gerich vägrade emellertid att godkänna sin nye chefs order och framförde själv sin avskedsbegäran. Berg utsattes för kritik från andra officerare och sköt sig själv för att behålla sin heder.
Presidenten stod inför en öppen krissituation mellan regeringen och skyddskårerna. Skyddskårernas representantmöte vägrade att godkänna entledigandet av von Essen. Presidenten och regeringen var beredda att återta entledigandet av von Essen, om von Gerich entledigades officiellt. Skyddskårerna uppfyllde statsmaktens villkor genom att offentliggöra en dagorder om entledigande av von Gerich. Ståhlberg hade varit redo att fortsätta att arbeta tillsammans med von Essen, men regeringen vägrade samarbete eftersom von Essen upplevdes som opålitlig.
Det skärpta läget ökade upprorsstämningen inom skyddskårerna och organisationen beredde en ändring av förordningen som skulle omvandla skyddskårerna till ett centralförbund som var oberoende av statsmakten. För att bilägga tvisten värvade regeringen den moderate skyddskåristen P.E. Svinhufvud. Han åtnjöt både skyddskårernas och regeringens förtroende. Under hans ledning var det möjligt att bereda en ändring av skyddskårernas ställning.