Mäntsäläupproret
När socialdemokraternas riksdagsledamot Mikko Erich anlände till Folkets hus i Ohkola den 27 februari 1932 för att hålla ett tal avfyrades skott utanför huset. Folkets hus hade omringats av fyrahundra män i skyddskårsuniformer. Samtidigt ockuperade dessa upprorsmakare skyddskårsbyggnaden i Mäntsälä. Ockupanterna krävde att Sunilas regering skulle avgå.
Under upprorsveckan i Mäntsälä fruktade regeringen att den vite generalen Mannerheim skulle gå med i upproret. Det var känt att Mannerheim sympatiserade med Lappoanhängarna och han började också pressa regeringen att avgå. Mannerheim föreslog att hans förtrogne general Rudolf Walden skulle bli ny statsminister och han själv överbefälhavare för skyddskårerna. Svinhufvud lyssnade inte på dessa förslag utan grundade snabbt en krisstab bestående av betrodda generaler, skyddskårernas överbefälhavare Lauri Malmberg och försvarsminister Jalo Lahdensuo. Mannerheim skulle ha kallats till samma stab, om inte upprorssituationen hade försatt honom i konflikt med stabens målsättningar.
Mäntsäläupproret försatte många aktörer i konflikt med varandra. Sunilas regering vägrade att avgå och övervägde att slå ner upproret med vapenmakt. I Svinhufvuds krisstab förespråkade skyddskårernas överbefälhavare Malmberg regeringens avgång, medan försvarsminister Lahdensuo motsatte sig detta. Mannerheims anhängare och de officerare som sympatiserade med Lapporörelsen började pressa regeringen att avgå. SDP och agrarförbundet motsatte sig upprorsmakarnas krav medan samlingspartiet stödde dem. Endast en stark president föreföll kunna lösa den konfliktfyllda krissituationen. Svinhufvud hade klarat av många kriser under sin politiska karriär och man visste att han agerade konsekvent, utan att ge efter för andras förväntningar.
Presidenten vägrade att lyssna på upprorsmakarna och att ta emot deras deputation. Målet var ändå att förhandla med upprorsmännen, eftersom en öppen konflikt i värsta fall skulle ha betytt inbördeskrig mellan den lagliga regeringsmaktens anhängare och högerradikalerna.
Presidenten beslöt att utnyttja sin auktoritet. Man stannade för att påverka via radion. Den 1 mars upplästes regeringens till skyddskåristerna riktade förklaring i radion. Texten var skriven för att läsas upp av skyddskårernas överbefälhavare Malmberg, men denne klagade över heshet. I hans ställe trädde hans antagonist försvarsminister Lahdensuo, som uppmanade skyddskåristerna att återvända hem och varnade för att det skulle vara ett oförlåtligt brott att utgjuta brödrablod. Följande dag steg insatserna. Presidenten höll ett tal som var skrivet av T.M. Kivimäki. Svinhufvud förklarade att varje konspiration var riktad inte bara mot den lagliga ordningen utan också mot honom personligen, som själv hade marscherat i skyddskårens led, för att upprätthålla samhällsfreden. På några dagar tömdes upprorscentrumen på demonstranter.