Tillbaka till artikeln: Parlamentarismens växtvärk och jäsning 1925–1939

Den första rödmylleregeringen

I mars 1937 bildade A. K. Cajander en rödmylleregering som var den första verkligt parlamentariska regeringen som stödde sig på en stark majoritet i riksdagen. Den bröt mot uppfattningen om att vänstern och högern inte skulle rymmas vid samma förhandlingsbord. Detta var Kallios målsättning. Kallio gjorde statsministersonderingar och avfärdade förslaget att Väinö Tanner skulle leda regeringen eftersom han misstänkte att detta skulle orsaka problem i agrarförbundet. Lösningen att vända sig till Cajander föddes bland SDP:s och agrarförbundets ledargestalter. Förfarandet förebådade en ny början på partisamarbetet. De ledande regeringspartiernas förhandlare kom i stor utsträckning överens om regeringsmedlemmarna och förbigick därvid presidenten.

Till allas förvåning lyckades rödmylleregeringen samarbeta. Den stärkta ekonomin gjorde det möjligt att såväl utveckla arbetarbefolkningens förhållanden och socialpolitiken som att stödja landsbygden. Lösningen på språkstriden som rått sedan självständigheten första tid skapade dock en spricka i regeringssamarbetet. Språkstriden, som fick en lösning 1937, gällde för Helsingfors universitets del nu endast tjänstespråket och antalet svenskspråkiga professorer. Socialdemokraterna understödde att minst 20 svenskspråkiga professurer skulle inrättas, medan redan 15 professurer var för mycket för agrarförbundet. Slutresultatet var att antalet svenskspråkiga professurer blev 15 och tjänste- eller förvaltningsspråket finska.

I vägen för nationens enande låg emellertid fortfarande förhållandena till högeroppositionen och i synnerhet frågan om IKL:s framtid. Rödmylleregeringens inställning till denna högerrörelse var negativ. Inrikesminister Urho Kekkonen, som var agrarförbundare, arbetade för att få organisationen upplöst. Presidenten godkände projektet men det fick ett snöpligt slut när Helsingfors rådstuvurätt i november 1938 förkastade upplösningsbeslutet, som redan godkänts av riksdagen. Det juridiska underlaget var inte så gediget som Kekkonen hade påstått.