Förebud om storm
När förhandlingarna med Moskva inleddes våren 1939 avvisade president Kallio på förhand avtal med ryssarna, medan Mannerheim skulle ha gått med på att arrendera ut fyra öar i Finska viken. Sommaren 1939 var Kallio fortfarande optimistisk och trodde att landet kunde undvika krig. Utrikesminister Erkko fick ansvaret för utrikespolitiken. Presidenten koncentrerade sig på inrikespolitiken och försökte hålla samman regeringen och marskalken i tjänst. Detta krävde upprepat blidkande av Mannerheim och bearbetande av den socialdemokratiske finansministern Tanner för att få mera finansiering till försvaret. Enligt Juhani Mylly hade endast Kallio i denna situation tillräcklig auktoritet och skicklighet att hålla samman ”rödmyllans och militärledningens oheliga allians”. Samförstånd som finansieringen av försvarsmakten nåddes så sent att andra världskriget överraskade det i hög grad halvfärdiga försvaret.
Som ett förebud om kriget ordnades extra repetitionsövningar när ryssarna i början av oktober en andra gång inbjöd Finland till förhandlingar om ”konkreta politiska frågor”. Kallio skickade J. K. Paasikivi till Moskva och instruerade honom att betona Finland nationella säregenhet, fredskärlek och vilja att stanna kvar i den nordiska fronten utanför stormakternas strider. Kallio trodde på samma sätt som sin utrikesminister på att en liten stats existens baserar sig på lag och rätt, och ville inte göra några landavträdelser.
Under Moskvaförhandlingarna var riksdagsgrupperna eniga om att Hangö inte får överlåtas och att krig kan undvikas genom förhandlingar. Å andra sidan ville framför allt SDP och SFP mjuka upp den hårda förhandlingslinjen. Under förhandlingarna svarade utrikesminister Erkko och regeringens inre krets, i synnerhet statsminister Cajander, försvarsminister Niukkanen och finansminister Tanner, för de viktigaste linjedragningarna. Presidenten var ibland med, men deltog inte aktivt i arbetet.
Erkko trodde inte att ryssarna skulle starta ett storkrig. Presidenten godkände utrikesministerns anvisningar till förhandlarna att orubbligt hålla fast vid den gamla linjen. Förhandlarna ansåg att Finlands situation var bättre än vad Mannerheim gjorde, så förhandlingslinjen var enhällig och hård. Ryssarna föreslog att förhandlingarna skulle avslutas i början november, vilket Erkko gick med på stödd av presidenten och regeringen. Den 13 november lämnade Paasikivi och Tanner Moskva.
Mannerheim, Paasikivi och general Rudolf Waldén ville försöka fortsätta förhandlingarna, men regeringen planerade redan att demobilisera försvarsmakten. Tilläggsfinansieringen av försvarsmakten sköts fram från vecka till vecka. I det här skedet hotade marskalk Mannerheim åter med att lämna försvarsrådet. Denna gång beviljade regeringen och presidenten honom avsked.