Den karelska dagordern
Dagen för den karelska arméns anfall den 11 juli 1941 utfärdade Mannerheim den egenmäktiga s.k. karelska dagordern. I överbefälhavarens dagorder nr 3 hänvisade Mannerheim till sitt löfte till folket i Östkarelen 1918 att inte ”sticka sitt svärd i slidan förrän Finland och Östkarelen är befriade från bolsjevikerna” och meddelade att nu hade tiden randats för att uppfylla löftet.
President Ryti, statsminister Rangell, utrikesminister Witting och riksdagens talman Hakkila hörde om dagordern sent på kvällen den 9 juli, när den redan hade getts till pressen. Dagordern ledde till en ny sammandrabbning mellan överbefälhavaren och landets politiska ledning. Dagorderns ton passade inte ihop med regeringens diplomatiska linje om ett ”försvarskrig.” Det var dock uppenbart att dagorderns innehåll motsvarade den politiska ledningens personliga åsikter. Trots detta skadade Mannerheims egenmäktiga agerande den politiska ledningen och republikens presidents ställning.
De socialdemokratiska ministrarna hotade att avgå på grund av händelsen. Mannerheims agerande kritiserades särskilt för att han helt egenmäktigt och utan att överlägga med statsrådet hade uttryckt de stora linjerna för landets militära målsättningar i enlighet med sina egna personliga målsättningar. Enligt överbefälhavaren var det enbart fråga om att sporra trupperna. Saken begravdes snabbt när mer kritiska frågor blev föremål för debatt. Händelsen efterlämnade dock spår i relationerna mellan statsrådet och högkvarteret.