Ribbentropavtalet
De som talade för att man skulle gå med på Ribbentropavtalet motiverade sin ståndpunkt med man skulle vinna tid när Tyskland skulle skicka vapen till fronten. Mannerheim ville i första hand stoppa röda arméns framfart och skaffa bättre positioner inför fredsförhandlingarna. Marskalken försökte också få president Ryti att gå med på den politiska utfästelsen genom att beskriva krigssituationen som mycket dyster. Samtliga ministrar utom socialdemokraterna och framstegspartiets företrädare understödde att man skulle gå med på Hitlers krav. Enligt minister Tanner skulle en försäkran att stå vid Tysklands sida till det bittra slutet inte få riksdagens godkännande, eftersom SDP inte skulle ställa sig bakom den.
Enligt Ryti var det absolut nödvändigt att föra ett så här viktigt statsfördrag till riksdagen för bedömning. På sitt möte den 25 juni 1944 gick också regeringens utrikesutskott med på att föra avtalet till riksdagen som en lägesrapport, inte i form av en proposition, och att regeringen skulle avgå om riksdagen satte sig till motvärn. Samma kväll hade Ryti emellertid ändrat ståndpunkt och meddelande på statsrådets sammanträde att för att få den viktiga hjälpen var han beredd att avge utfästelsen ensam och på sitt eget ansvar och att det inte borde föras till riksdagen, vars inställning var osäker.
Uppenbarligen var det påtryckningar från Mannerheim och statsminister Linkomies som fick presidenten att ensam ta på sig den tunga bördan och den 26 juni 1944 undertecknade Ryti en försäkran att han som Finlands president inte skulle tillåta att en av honom utnämnd regering eller någon annan person skulle inleda förhandlingar om vapenstillestånd eller fred utan samråd med den tyska riksregeringen. Ryti personliga försäkran räckte för Hitler.