Från överbefälhavare till president
När det var klart att Ryti skulle avgå funderade man också på om marskalken skulle bli riksföreståndare, regent eller president. Benämningen riksföreståndare skulle framhäva det specialarrangemang genom vilket Mannerheim valdes. Den sista juli meddelade emellertid Mannerheim statsminister Linkomies att han ville bli president för att undvika missförstånd. Perioden förblev sex år – trots att marskalken inte hade för avsikt att inneha ämbetet så länge – för inte avvika i detta avseende. ”Mannerheim hittar nog vägen”, sägs ministrarna ha lugnat varandra med i den osäkra situationen. I själva verket tvekade också Mannerheim att ta emot sitt nya uppdrag som landets president. Mannerheim hade åberopat sin höga ålder och sitt främlingskap inför förvaltningstekniken, han var van att agera vid sidan av den politiska makten.
Riksdagen förklarade lagen om valet av marskalken brådskande och antog den, och den 4 augusti 1944 avgav den 77-årige Mannerheim sin högtidliga försäkran i riksdagen. När den nye presidenten tillträdde hade ingen något nytt regeringsprogram att presentera. Innan Mannerheim tog emot uppdraget hade han framställt kravet att hans civila befogenheter som president skulle delegeras till den nye statsministern Antti Hackzell. Hackzell gick med på att bli statsminister först efter att de svåra förhandlingarna strandat och Mannerheim hotat att avgå. Utöver Hackzell kom regeringens ledningsgrupp efter besvärliga förhandlingar i en snäv krets att bestå av den 68-årige Carl Enckell som utrikesminister och den 65-årige Rudolf Waldén som försvarsminister. Sålunda bestod landets ledning fortfarande av män som fostrats i föregående sekels värdevärld.