Maktstrukturerna under autonomins tid
Regeringskonseljen, från och med 1816 Kejserliga senaten för Finland, konstruerades bildligt talat av svenskt byggnadsvirke enligt ryska ritningar. Den delades i ett ekonomidepartement och ett justitiedepartement. Efter att Finland blivit självständigt kom högsta domstolen i stället för justitiedepartementet; ekonomidepartementet delades och i stället inrättades statsrådet och högsta förvaltningsdomstolen. Finlands autonoma ställning påverkades också i hög grad av de reformer som genomfördes 1811, när det så kallade gamla Finland (Wiborgs län) slogs samman med det som kallades svenska Finland och när Kommittén för finska ärenden, som bestod enbart av finländare, inrättades i S:t Petersburg. Ordförande blev kejsarens favorit, generalen och baronen G.M. Armfelt.
Statsläromässigt var det väsentligt att den högsta regeringsmakten och rättskipningen redan under autonomins tid organiserades på finländsk grund och inte utanför landets gränser. Arrangemanget var enligt Markku Tyynilä en slags tillämpning av Montesquieus läror, där pennan fördes av Michail Speranskij, Finlandsvän och son till en bypräst i guvernementet Vladimir. I bakgrunden fanns tanken om ett försöksområde för utvecklingen i Ryssland, där inga guvernörer med stor makt ingick. Autonomins början var en tid av reformer fram till den reaktionära tiden i slutet av Alexander I:s och under Nikolaj I:s tid, då lantdagen inte sammankallades under ett halvt sekel.
När den frisinnade Alexander II öppnade lantdagen 1863 hänvisade han till bristerna i landets grundlag. Efter beredning godkändes 1869 års lantdagsordning. I den inskrevs en princip som speglade den nya tiden, nämligen att ständerna företrädde hela folket. Lantdagsordningen framhävde lantdagens ställning och reglerade också förhållandet mellan regenten och lantdagen. Den var den första finska grundlagen. Samtidigt fick man egna pengar, en språkförordning, en kyrkolag, en reform av kommunalförvaltningen och folkskoleväsendet samt näringsfrihet för att förbättra ekonomin. Trots att den fyrdelade ståndsrepresentationen redan betraktades som föråldrad, blev följande steg på demokratins väg möjligt först när det försvagade Ryssland förlorat kriget mot Japan 1905.