VSB-fördraget
Under sin resa till Moskva i november 1947 hamnade statsminister Pekkala i diskussion med utrikesminister Molotov om ett politiskt avtal mellan länderna. Trots varningar hade Pekkala gått och pratat om ”politiska relationer”, och då hade Molotov kunnat gå vidare till ett förslag om ett försvarsförbund. Paasikivi svor i sin dagbok den 8 december 1947 över de nyheter som delegationen hade med sig och kritiserade Pekkala – ”en fruktansvärt opålitlig och lättsinnig man”, som inte ”duger till någonting” – och över att de finländska kommunisterna ordnat så att saken skulle tas upp i Moskva med ryssarna. Om ett avtal inte gick att undvika var åtminstone tidpunkten olämplig: världen skulle tänka att Finland slutligen hamnat i famnen på Ryssland.
Vårvintern 1948 slöt Sovjetunionen vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Rumänien och Ungern, och i Tjeckoslovakien genomförde kommunisterna en statskupp. Den 23 februari 1948 fick Paasikivi ett brev från Stalin, som innehöll ett förslag till förhandlingar om ett likadant avtal som ryssarna hade ingått med Rumänien och Ungern ”för att organisera den gemensamma säkerheten”. I en atmosfär fylld av misstro och farhågor övertog Paasikivi tyglarna och började leda mötena i Helsingfors för att förbereda VSB-förhandlingarna. Det utkast till avtal som den delegation som reste till Moskva presenterade för ryssarna som svar var i stor utsträckning ett resultat av Paasikivis och general Heinrichs samarbete i början av 1948. Efter Stalins brev utarbetade Heinrichs en promemoria där Paasikivi omfattande de principiellt viktiga linjedragningarna. Heinrichs och Paasikivis villkor togs till förhandlingsbordet av presidentens egna män Urho Kekkonen och J.O. Söderhjelm.
När fördraget undertecknades den 6 april 1948 innehöll det element från Paasikivis ursprungliga utkast. Finland skulle försöka hålla sig utanför stormakternas konflikter, men försvara sig med all kraft vid ett angrepp. Vid hot om angrepp förband sig parterna till inbördes överläggningar och kunde vid behov komma överens om militärt bistånd från Sovjetunionen. ”En överväldigande majoritet av Finlands folk är medveten om att en bestående vänskapspolitik mellan Finland och Sovjetunionen är en förutsättning för Finlands självständighet och det finska folkets framgång”. Efter att fördraget undertecknats höll Paasikivi ett radiotal där han förklarade dess innehåll och betydelse för landet för finländarna. Presidenten lät förstå att stormakternas själviskhet är ett beklagligt faktum som vi små länder inte kan göra något åt, utan något som vi måste ta med i beräkningar om vi vill vara realistiska och klara oss genom livets mortel. Presidenten stärkte på så sätt sin auktoritet ytterligare genom att uppträda som lärare för folket.