Presidentvalet 1956
I sin valkampanj stöddes Kekkonen av ett maskineri under ledning av den effektiva partisekreteraren Arvo Korsimo och en särskild byrå som skötte reklamen. Finansieringen kom från en ny stiftelse, landsbygdens samarbetsutskott, och hade samlats in i affärskretsar. Kekkonens huvudmotståndare var en politiker som gått den långa vägen, SDP:s ordförande Karl August Fagerholm. Under valkampanjen förekom mer personlig smutskastning än någonsin tidigare: såväl högern som vänstern svartmålade Kekkonen som en kvinnokarl som drack och slogs. Stämningen inför valet var så pass upphetsad att valdeltagandet steg med nästan en tiondel jämfört med föregående val, till 73,4 procent.
Kekkonen valdes till president med endast en rösts övervikt med siffrorna 151-149. Senare har många fler meddelat sig stå bakom strörösten än vad som i praktiken var möjligt. Det inrikespolitiska motståndet var hårt efter det jämna valet. Samma dag som den nye presidenten tillträdde sitt ämbete kulminerade samhällsagget i en generalstrejk med 423 000 deltagare. Parterna ville inte informera presidenten om händelserna. Å andra sidan ville enligt Juhani Suomi även Kekkonen själv stå utanför de politiska tvisterna. I en hotande situation fylld av våld var det naturligt att hålla den färske presidenten utanför händelsernas centrum.
Den majoritetsregering bestående av SDP, agrarförbundet och bägge folkpartierna som Fagerholm byggde upp genast efter valet lyckades dämpa situationen under de följande månaderna. I den krisartade situationen hade regeringen även egna stora svårigheter, till stor del beroende på SDP:s inre stridigheter, där statsministern slutligen bad Kekkonen att uppträda som skiljedomare. Regeringen lamslogs emellertid snabbt och föll redan följande vår efter att Väinö Tanner petat statsministern från ordförandeposten i SDP. Generalstrejken hade inte haft önskad inverkan på arbetarnas levnadsstandard.