Nattfrostkrisen
En vecka efter att Sukselainens regering tillträtt reste president Kekkonen tillsammans med sin maka Sylvi, en yngre adjutant och en tolk till Leningrad, på inbjudan av N. I. Smirnov, ordförande för stadsrådets verkställande kommitté. På morgonen efter ankomsten uppenbarade sig överraskande även Nikita Chrusjtjov, som förklarade sitt lands åsikter om den finländska utrikespolitikens trovärdighet för Kekkonen och sade att han inte skulle blanda sig i Finlands regering. Tanner och Leskinen måste emellertid hållas utanför regeringen, och om DFFF som enda politiska gruppering skulle nekas tillträde till statsrådet var det fråga om en kränkning av diskrimineringsförbudet i fredsavtalet. Även denna gång sammanjämkades de mest kritiska meningsskiljaktigheterna under en gemensam lunch där skålar utbyttes.
Kekkonen återvände till hemlandet med ännu starkare fotfäste i öst, som han kunde utnyttja i de inrikespolitiska maktmönstren. Han betonade att krisen hade varit djupare än vad man förstått i Finland och att finländarna inte hade råd med nya kriser. Man borde undvika att ge upphov till misstänksamhet. En vänligt inställd regering var Sovjetunionens berättigade intresse och ”även pressen borde vara mer ansvarskännande”.
Kekkonens diplomati som han stödde på sina relationer till ledarna fungerade effektivt, och han lyckades visa sin skicklighet ett flertal gånger. I synnerhet till Chrusjtjov hade han en nära relation. En väsentlig och rentav dominerande del i denna politik med flera grannländer var att personkemin mellan ledarna fungerade. Chrusjtjov kunde få igenom det som han kommit överens om med Kekkonen trots de egnas motstånd. Ett särdrag i skötseln av nattfrostkrisen kan anses vara att Kekkonen inte gav den nya statsministern Sukselainen ens möjlighet att delta i avgörandet på samma sätt som han själv gjort under sina år som statsminister.