Nordek
Nordek-projektet började med ett förslag som Danmarks statsminister Hilmar Baunsgaard lade fram på Nordiska rådets sammanträde i februari 1968. Det förenade Danmarks, Norges, Sveriges och Finlands strävanden att stärka ländernas ekonomier, välfärd och ställning i den internationella integrationen. Trots att den europeiska gemenskapen EEC hade meddelat att man inte hade några utvidgningsplaner, meddelade Danmark ändå att ett medlemskap där var det primära målet och Nordek ett medel att förbättra förhandlingspositionerna. Finland och Sverige, som i egenskap av neutrala länder misstrodde Nordeks politiska ställning också därför att Danmark och Norge hörde till Nato, meddelade åter att de ville hålla Nordek separat från EEC. På den statsministerkonferens som ordnades i Köpenhamn i april 1968 beaktades ländernas olika utgångspunkter och Finland tryggade sin ställning: Samarbetsorganisationen skulle inte omfatta utrikes- och säkerhetspolitiken, så VSB-fördraget skulle inte äventyras eller orsaka problem.
De mest synliga aktörerna i Finland när det gällde Nordek-projektet var utrikesminister Ahti Karjalainen och statsminister Mauno Koivisto, medan presidenten skötte förståelsen för saken i östlig riktning. Nordek-ivern dämpades något av att regeringarna under hela processen hade tankarna på en anslutning till den vidare europeiska integrationen genast när tillfälle skulle yppa sig.
När Nordek-avtalet redan var färdigt i mars 1970 drog sig Finland överraskande tillbaka från undertecknandet bara en dag före den överenskomna tidpunkten. Sovjetunionens ambassadör hade meddelat att hans land motsätter sig Finlands anslutning, och så föll hela projektet. Nordek var sist och slutligen inte ett så lovande projekt att det skulle ha lönat sig att försvara det under hot om försämrade östrelationer. Den mest troliga orsaken till att processen urvattnades torde ha varit att den inte skulle ha fungerat. I bakgrunden fanns å andra sidan inrikespolitisk armbrytning; det såg ut som om Karjalainen och Koivisto eventuellt skulle stå som konkurrenter i följande presidentval.