UKK-avtalet
När organisationerna inte kunde komma med ett förslag som tillfredsställde alla parter under de inkomstpolitiska förhandlingarna vände de sig till presidenten, som inbjöd organisationerna till gemensamma överläggningar i slutet av november. Det förslag till lösning som Kekkonen lade fram hade utarbetats av kanslichef Keijo Liinamaa, riksförlikningsman Erkki Sunila och professor Samuli Suomela. På denna grund började Kekkonen leda förhandlingarna och den lösning som nåddes den 8 december 1970 började kallas UKK-avtalet. Ett särdrag var att det innehåll ett omfattande socialpaket och en överenskommelse om lantbruksinkomsten utveckling. UKK-avtalet innehöll också en grund för en lantbruksinkomstuppgörelse mellan statsrådet och lantbruksproducenterna, men den svåra tvisten om den fortsatte.
Förhandlingskontakterna avbröts efter att nio FFC-förbund ställt sig utanför avtalet. Den tidigare stabiliseringsandan var försvunnen. Meningsskiljaktigheterna om fördelningen mellan lantbruks-, löne- och kapitalinkomster blev extremt hetsiga. Strejker krossade lönelinjen och solidariteten hade flugit sin kos. Vid decennieskiftet låg Finland i topp i Västeuropa vad gäller ekonomisk tillväxt, men konjunkturuppgången vände redan i slutet av 1971 och arbetslösheten ökade. Exporten försämrades snabbt på grund av den kraftiga inflationen i Västeuropa.
När det gäller lagstiftningen genomfördes UKK-avtalet bra. Den centrala biten i avtalet var fullmaktslagen, som regleringssystemet stödde sig på. Det omfattande pris- och hyresreglering. Kekkonens agerande för att lotsa fram UKK-avtalet var ett starkt bevis på tillämpning av presidentens övertalande ledarskap i en situation där beslutsfattandet var låst. Kekkonen ingrep i förhandlingarna också 1971, då han hotade Karjalainen med att avskeda regeringen och förordna om nyval, om man inte kunde lösa lantbruksfrågan. När man inte hittade någon lösning förverkligade Kekkonen sitt hot och upplöste riksdagen 1972.