EU-medlemsprojektet
Liksom tidigare krävde en öppning västerut från Finlands sida förvissning om att utvecklingen inte skulle leda till problem i östrelationerna. President Koivisto tog sin ställning som väktare av försiktigt avancemang och de utrikespolitiska grundvalarna på allvar. Först i sitt tal vid riksdagens öppnande i februari 1992, två månader efter att Sovjetunionen fallit samman, ansåg Koivisto det lämpligt att offentlig understödja en ansökan om EG-medlemskap. Det hade redan tidigare framhållits för honom att saken börjar bli aktuell, men han dröjde ända in i det sista och väntade på vad han ansåg vara en lämplig tidpunkt.
När Koivisto i sitt tal vid riksdagens öppnande sade att finländarna kunde utnyttja sin valfrihet bäst genom att ansöka om medlemskap ansåg han fortfarande att ett EES-avtal var det primära projektet även om han måste medge att det föreföll osäkert. I mars undertecknade presidenten medlemsansökningarna till Europeiska gemenskapens medlemsorganisationer utan förbehåll, eftersom sådana inte längre krävdes efter att regeringen förbundit sig att ordna en rådgivande folkomröstning om anslutningsavtalet, något som Koivisto personligen ansåg att inte passade ihop med parlamentarisk demokrati.
Finland godkände det nya grundfördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) i december 1993 och slutförde medlemsförhandlingarna i juni 1994. I folkomröstningen som hölls i oktober, och som många ledande politiker ansåg vara moraliskt förpliktande för riksdagen, understödde 56,9 procent ett medlemskap. Finland blev EU-medlem den 1 januari 1995.