Den ekonomiska krisen
När Esko Aho borgerliga regering tillträdde i maj 1991 syntes redan tecken på en svår ekonomisk kris: arbetslösheten ökade, produktions- och exportsiffrorna försämrades kontinuerligt och räntorna förblev höga. Industrin började vänta en devalvering och i partierna funderade man på om en sådan var genomförbar. I juni 1991 anslöts Finland till Europeiska gemenskapens kalkylmässiga valutaenhet Ecu genom riksdagens beslut utan devalvering, trots att markkursen allmänt ansågs vara för hög och en korrigerande devalvering understöddes. Efterhandstolkningen har varit enig: den starka markens politik var enligt Jaakko Kiander och Pentti Vartia ett misstag och den övergavs alltför sent.
Aho övertalade tillsammans med president Koivisto Kalevi Sorsa att leda förhandlingar som ledde till att löntagarnas centralorganisationer gick med på att sänka de nominella lönerna med tre procent. Detta föll emellertid senare på motstånd från Pappersförbundet, Metallförbundet och även exportindustrins arbetsgivare. Devalveringstrycket ökade mot slutet av året. När Finlands Bank i praktiken förlorade sin valutareserv och stödköpen av mark upphörde, föreslog Koivisto som räddningsåtgärd att låta marken flyta, även om han påpekade att hans inblandning i saken kunde hota hans konstitutionella ställning. Följande dag släpptes marken flytande, och Aho, Viinanen och Finlands Banks generaldirektör Rolf Kullberg tvingades komma överens om en devalveringsprocent på 12,3.
Presidenten kunde inte leda den ekonomiska politiken, men Koivisto meddelade att han var beredd på ett närmare ekonomiskt-politiskt samarbete om regeringen hade beredskap för det. Koivisto har senare medgett att han gick längre än vad hans befogenheter tillät. Här är historien är fortfarande till stor del oskriven.