EU-medlemskapet och grundlagen
De flesta EU-länder hade en allmänna bestämmelse i grundlagen om överlåtande av befogenheter till internationella organ. I Finland hade vägen mot integration tidigare kunnat jämnas med undantagslagar. Fram till år 2000 framgick EU-medlemskapet indirekt av grundlagen. Det ansågs inte finnas något behov av att ingripa i Finlands suveränitet och grunderna för vår författning med en uttrycklig bestämmelse i grundlagen. Statsförfattningskommittén 1992 med Seppo Tiitinen som ordförande omfattande denna linje i sitt arbete.
Vid grundlagsreformen 1999 ansågs det sedan nödvändigt att ta in en bestämmelser som klarlade systemet i grundlagen oberoende av att EU-medlemskapet inte just ansågs ha urholkat Finlands ställning som suverän och självständig stat. Statsfördrag som stred mot grundlagen hade i allmänhet kunnat sättas i kraft med 2/3 majoritet i så kallat inskränkt grundlagsförfarande utan att förklaras brådskande.
År 1999 fick grundlagen bestämmelser om internationella relationer, ikraftsättande och uppsägning av internationella förpliktelser samt riksdagens deltagande i den nationella beredningen av EU-ärenden. Enligt den skulle statsrådet svara för den nationella beredningen av beslut som fattades i EU och besluta om Finlands åtgärder i anslutning till dem, om beslutet inte krävde riksdagens godkännande.