Finlands representation på EU:s toppmöten
Ahtisaari ansåg att eftersom presidenten enligt grundlagen ledde utrikespolitiken borde han delta i viktiga möten. Ahos regering ansåg åter att eftersom inrikes- och utrikespolitiken knöts samman i EU framhävdes stats- och utrikesministerns roll.
Saken hade också aktualiserats när man funderade på behoven av att ändra grundlagen. Statsförfattningskommittén 1992 ansåg i sitt betänkande att med tanke på karaktären av de ärenden som behandlas i Europeiska rådet vore det mest naturligt att huvudregeln skulle vara att statsministern företräder Finland. Statsministern som representant kunde enligt kommittén motiveras framför allt med strävan efter att behålla och stärka det parlamentariska styrelseskicket. På så vis skulle riksdagen också ersättas för de minskade maktbefogenheterna till följd av integrationsavgörandena. I kommittén funderade man att presidenten som representant skulle förutsätta att hans inrikespolitiska befogenheter stärktes eller en besvärlig förhandlingspraxis mellan de statliga organen som skulle leda till försvagad parlamentarism.
Ahtisaari meddelade att han beslutar om han ska representera på toppmötena från fall till fall. Trots att man nådde något slags samförstånd om när presidenten skulle representera i utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden tystnade inte kritikerna och motsättningarna med statsministern medförde spänningar i de statliga organens samarbete. Tvisten kring vem som skulle representera på EU:s toppmöten fokuserades på middagstallrikarna och där snurrade den år och dagar från och med våren 1994. När anslutningsavtalet undertecknades på Korfu fanns det bara en middagstallrik och Aho fick stanna på hotellet. Ahtisaaris resa till Bryssel i augusti ledde redan till kritik mot att presidenten höll på att ta över även den inrikespolitiska makten.
Efter riksdagsvalet 1995, när centern led nederlag, blev Paavo Lipponen statsminister och med honom löpte samarbetet bättre och kritiken tystnade, men dubbelrepresentationen förblev olöst och presidenten deltog enligt egen prövning i möten som behandlade utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Lipponens, efter Sorsa den statsminister som suttit längst, attityd till starkt ledarskap hade beskrivits av hans uttalande 1966 i tidningen Ulkopolitiikka: Traditionellt betraktas utrikespolitiken som någon slags navigeringsskicklighet, som att styra statsskeppet på internationella vatten fulla av grund. Fartygets obestridliga chef är kaptenen, som inte ordnar omröstningar bland besättningen när han bestämmer kursen.