Självständighetsförklaringen och erkännandet av självständigheten
Svinhufvuds senats förfarande att godkänna självständighetsförklaringen som en bilaga till den republikanska regeringsformen tillfredsställde inte partierna och främmande makters företrädare i Helsingfors. Sålunda presenterade de borgerliga partierna en egen självständighetsförklaring, som dock följde Svinhufvuds formulering, och socialdemokraterna en egen. Eftersom beslut i lantdagen enligt maktlagen kunde fattas endast utifrån lantdagsmotioner, kom de borgerliga partierna överens om att senatens förklaring skulle behandlas på nytt som en lantdagsmotion. Utifrån motionen med agrarförbundets Santeri Alkio som första undertecknare godkände lantdagen efter omröstning förklaringen från den 6 december med rösterna 100 – 88.
Västmakterna och de nordiska länderna, som hade ombetts erkänna självständigheten, var inte redo till detta eftersom Rådsryssland inte hade gjort det. Sålunda måste godkännande inhämtas i Petrograd, där folkkommissariernas dokument om erkännande av Finlands självständighet överlämnades till Svinhufvud några minuter före utgången av 1917. Lenin och Svinhufvud bekräftade saken med ett handslag. Rådsrysslands högsta beslutande organ, arbetare- och soldatsovjeternas verkställande centralkommitté, fastställde beslutet den 4 januari 1918. Samma dag erkände Sverige och Frankrike Finland, Tyskland ett par dagar senare. Englands, Japans och Förenta staternas erkännande lät vänta på sig till maj 1919.