Presidentens sätt att fatta beslut
Beslutsfattandets parlamentariska band stärktes i reformen 1999 så att presidenten fattade sina beslut i statsrådet utifrån statsrådets förslag till avgörande. Om presidenten inte avgör saken i enlighet med statsrådets förslag, återgår ärendet till statsrådet för beredning. Gällde saken överlämnande eller återtagande av en proposition, fattades beslutet därefter i enlighet med statsrådets nya förslag. När det gällde propositioner kunde presidenten således inte avvika i sak från den ståndpunkt som regeringen berett. I andra ärenden var detta fortfarande möjligt. Statsrådet å sin sina kunde inte lägga fram förslag till avgörande i fråga om utnämning av statsrådet och dess medlemmar, förordnande om förtida riksdagsval, benådning samt vissa ärenden som gällde Åland.
År 1999 företogs likaså vissa justeringar i behörigheten i internationella frågor. Enligt den leds Finlands utrikespolitik av presidenten i samverkan med statsrådet. Riksdagen godkänner dock internationella förpliktelser till den del så anges i grundlagen. Statsrådet svarar för den nationella beredningen av beslut som fattas i EU och beslutar om Finlands åtgärder som hänför sig till dem, om inte beslutet kräver godkännande av riksdagen. Regeringsformens tidigare hänvisning till att ”riksdagen skall så som riksdagsordningen stadgar delta i den nationella beredningen av beslut som fattas av internationella institutioner”, hade ersatts med ett omnämnande av den nationella beredningen av beslut som fattas i EU.
Den flexibla bestämmelsen tog hänsyn till eventuella förändringar i EU:s institutionsstruktur, bland annat Europeiska rådets omvandling till en officiell institution när den reform som Lissabonfördraget innebar genomfördes. Presidenten beviljade avsked för statsrådet eller en minister på anhållan, på initiativ av statsministerns eller när riksdagen förlorat sitt förtroende. I och med den nya grundlagen blev regeringsbildningen helt oberoende av presidenten med undantag för utnämningsmöjligheten.