Republik eller kungadöme?
Efter inbördeskriget hade situationen förändrats eftersom vänstern var krossad. I de mest högersinnade kretsarna ansåg man att finländarna inte var mogna att styra sig själva. Den konservativa befolkningsdelen förhöll sig även i övrigt skeptiskt till en republik, som fortfarande var ett nytt och oprövat statsskick. Våren 1918 fanns det bara tre republiker i Europa utöver Ryssland: Frankrike, Schweiz och lilla San Marino. Det var således naturligt att ta fasta på den monarkistiska traditionen eftersom de andra nordiska länderna var stabila kungadömen. Monarkisterna ansåg det nödvändigt med en stark auktoritär makt för att kontrollera folkets impulser, trots att en majoritet folket var republikaner: arbetarna, medelklassen och bönderna.
Efter att inbördeskriget tagit slut i maj 1918 överlät lantdagen den högsta makten, som den tagit sig i november 1917, till Svinhufvud som blev tillfällig riksföreståndare. Det politiska livet präglades av dragkampen om det framtida statsskicket. Svinhufvud utnämnde monarkisten J. K. Paasikivi till ordförande för senaten. Efter det fanns det bara två republikaner i regeringen, Kyösti Kallio och E. Y. Pehkonen. Även i den så kallade stympade lantdagen var monarkisterna i majoritet eftersom de socialdemokratiska ledamöter som inte hade flytt till Ryssland var fångar hos de vita eller skjutna. Vänstern – 92 ledamöter – var utestängda från maktutövningen. Vägen till ett kungadöme låg öppen.
I början av juni 1918 förelade Paasikivis senat lantdagen ett förslag till monarkistisk regeringsform som godkändes, men republikanerna kunde med kvalificerad minoritet förhindra att det förklarades brådskande. Således röstades lagen vilande över nyval. Då kom monarkisterna, som bestod av de ledande gammalfinnarna, hälften av ungfinnarna och de flesta svenskarna, på att hänvisa till 1772 års regeringsform enligt vilken ståndsriksdagen, dvs. i den situationen lantdagen, skulle välja ny regent om kungahuset slocknat. Lantdagen gav fullmakter och regeringen vände sig till den tyske kejsaren. Eftersom kejsaren inte ville utsätta sin son för såhär instabila förhållanden, stannade kungasökarna för kejsarens svåger, Friedrich Karl, prins av Hessen. I oktober valde lantdagen honom till kung av Finland. Världsläget förändrades emellertid snabbt och i december 1918 fann prinsen av Hessen för gott att avsäga sig kronan.