1919 års regeringsform
I 1919 års regeringsform sammanjämkades världsåskådningar från olika perioder: å ena sidan enkammarriksdagen, som baserade sig på reformen 1906 med allmän och lika rösträtt, och parlamentarismen som stödde sig på den, samt å andra sidan den gamla gustavianska regentmaktens tradition som hade sin grund i 1772 års regeringsform. Att regeringen var politiskt ansvarig inför riksdagen hade fastställts redan i lantdagsordningen 1917.
När statsmakten delades bildade riksdagen och statsöverhuvudet två nav i den högsta maktutövningen. Regeringens ställning blev sekundär. Presidenten fick starka maktbefogenheter, upplösning av riksdagen, utnämnande av regering, överbefälhavare för försvarsmakten, delaktighet i lagstiftningsmakten samt utnämningsrätt. Å andra sidan nämndes folkets och riksdagens ställning som högsta statliga organ i början av regeringsformen. Jämfört med dagens diskussion var det intressant att socialisterna i sina 20 förkastade ändringsförslag önskade bland annat att riksdagen skulle förrätta presidentval samt att presidentens självständiga beslutanderätt, vetorätt och rätt att upplösa riksdagen skulle strykas.
Trots spänningarna var regeringsformen den enda av de grundlagar som stiftades i första världskrigets efterdyningar som i huvudsak bibehölls ända till de senaste decennierna. En förklaring är att grundlagskommittén hade satt sig in i endast det mest väsentliga och formulerat flexibla bestämmelser på ett enkelt och tydligt språk. Ståhlberg själv karakteriserade senare på 1930-talet på sitt anspråkslösa sätt regeringsformen som att vi träffade rätt när vi undvek motsatta ytterligheter, även sådana överdrifter som nästan alla andra nya stater hemföll åt i sin frihetsiver.