Fredsfördraget i Tartu 1920
De ledande parhästarna under förhandlingarna av ordförande J. K. Paasikivi och utrikesminister Holsti. Man kom inte undan spänningarna mellan högern och vänstern ens under fredsförhandlingarna med en annan stat. Socialdemokraternas ordförande Väinö Tanner deltog i förhandlingarna, men kritiserade dem i hårda ordalag i offentligheten. I partitidningen, Suomen sosialidemokraatti, påstods presidentens linje vara alltför sträng, man måste göra eftergifter om Finland verkligen ville ha fred. Ryssland ville byta Repola och Porajärvi mot Petsamo. Finländarna upplevde kravet som orimligt. Den allmänna åsikten bland folket överensstämde med Paasikivis och Holstis: Man ville inte avstå från områdena.
Slutligen torde kritiken från socialdemokraterna, som var i opposition, ha vägt tyngre i presidentens vågskål än samlingspartiets och agrarförbundets vilja att ansluta Östkarelen till Finland. I fördraget fick Rådsryssland Repola och Porajärvi i utbyte mot Petsamo, så som Rådsryssland hade föreslagit i början av förhandlingarna. Ryssarna erkände det självständiga Finland och avstod från kravet på översyn av gränsen på Karelska näset och Hoglands neutralisering. Finland åter övergav den östkarelska drömmen. Repola och Porajärvi anslöts till det ”autonoma området” Östkarelen. Det ouppfyllda löftet om autonomi belastade längre relationerna mellan staterna.
Fredsfördraget undertecknades den 14 oktober 1920. Där som Estland, som inspirerat till fredsförhandlingarna, hade fått mycket av Rådsryssland stannade finländarnas förhoppningar halvvägs. Studenten Bobi Sivén, som varit länsman i det överlåtna Repola, sköt sig själv i protest i januari följande år. Ett år senare gjorde Akademiska Karelen-Sällskapet den dödande kulan till en del av sin symbol. Hoppet om att befria Karelen levde starkt. Extremhögern karakteriserade fredsfördraget som en skamfred, med presidenten som den största syndabocken. Ändå var det bara knappt 30 riksdagsledamöter som motsatte sig fördraget och det godkändes av riksdagen den 1 december 1920. Socialdemokraterna, framstegspartiet och en del av samlingspartiet stod bakom avtalet.
Förhållandet mellan Holsti och Paasikivi tillspetsades under slutet av fredsförhandlingarna. Statsminister Erich och Paasikivi värdesatte slutligen inte fördraget medan den tidigare statsministern Vennola tvivlade på att ryssarna skulle hålla sina löften. Vennolas misstro präglade länge den nationella sinnesstämningen, vilket syntes till exempel i diplomatrelationerna. En lång tid fanns ingen rysk ambassadör i Finland, och det var svårt att hitta någon som ville representera Finland i Moskva.