Upproret i Östkarelen
Löftet om autonomi för Östkarelen undergrävde relationerna mellan Finland och Rådsryssland på ett kritiskt sätt i slutet av 1921. Östkarelarnas uppror, som startat i början av året, stärktes och blev väpnat i oktober, och karelarna bad som stöd för sitt frihetskrig från regeringarna i Estland, Polen och Finland. Man vägrade ge officiellt stöd, men Finlands regering tillät hjälp till upprorsmakarna och att finländare värvades till striderna. Cirka 500 ingick i den upprorsgrupp på 3 000 man som leddes av den dåvarande majoren Paavo Talvela.
Julen 1921 satt i tur och ordning statsminister Juho Vennola, inrikesminister Heikki Ritavuori, krigsminister Bruno Jalander, utrikesminister Rudolf Holsti och general Oscar Enckell i arbetsrummet i presidentens slott. Presidenten och statsministern var av olika åsikt. President Ståhlberg ville stänga gränsen och sluta att stödja upproret, medan statsminister Vennola understödde stöd för en spontan folkresning. Vennola ansåg att Ståhlbergs funderingar på att förlita sig på Nationernas förbund var ett svaghetstecken. Ståhlberg upplevde att högern som drömde om Östkarelens återbördande på alla sätt konspirerade för att blanda in Finland i kriget. Något enhälligt beslut nåddes inte. De sista dagarna samma år meddelade Rådsryssland att man upphör att handla med Finland och förflyttade 13 000 man till gränsen mellan staterna.
I den spända situationen började det hoptråcklade samhället spricka. Det fanns risk för att de vita generalerna skulle resa sig och börja eftersträva makt. President Ståhlberg insåg detta när Mannerheim överraskande återvände från sin långa utlandsresa. Till Ståhlbergs lycka led upprorsmakarna i Östkarelen nederlag vid årsskiftet och upproret tycktes lugna ner sig. De trupper som värvats till Karelen beordrades återvända och värvningen av nya soldater förbjöds. I slutet av februari 1922 hade de sista gerillamännen återvänt till Finland. Avväpnandet och hemsändandet av krigsmännen väckte indignation.