Vårt sociala trygghetssystem innehåller
en lång rad mekanismer som borgar för att de medborgare
som får sociala bidrag inte tappar sin köpkraft. I
vissa fall vägs även den allmänna inkomstutvecklingen
in. Dessa bidragstagare får sin del, om också inte
fullt ut, av landets växande ekonomiska välfärd.
Inkomstnivåns utveckling påverkar förvärvspensionerna
med en andel om 20 och inflationen med 80 procent. Med folkpensionen
händer ingenting annat än att den indexjusteras
automatiskt. När det går bra för samhället
ekonomiskt slås det ut på pensionerna bara om
riksdagen beslutar så. Men riksdagen kan inte fatta beslut
om regeringen inte lägger en proposition om saken.
Folkpensionens fulla belopp är från den 1
september 515,86 euro i månaden i kommungrupp 1 och 494,91
euro i kommungrupp 2. Gifta och sambor får ännu
mindre, 455,34 och 437,50 euro per månad.
Rätt till full folkpension har en person vars övriga
pensioner uppgår till högst 47,29 euro i månaden.
Går pensionsinkomsterna över den gränsen,
ja då blir folkpensionen lägre. När pensionsbidraget
för pensionstagare läggs till summorna blir det
trots allt en minimal summa som människor ska leva på.
Pensionärerna i vårt samhälle behöver
på grund av sjukdom och ålder ofta mer tjänster än normalt.
De har svårt att klara av det dagliga livet, särskilt
som kommunerna dragit ner på servicen och tjänster
inte står att få i behövlig utsträckning.
Folkpensionen blir skattefri genom ett avdrag, som också påverkar
en mängd arbetspensionstagare och lindrar deras beskattning.
Höjningarna av folkpensionen håller sällan
samma takt som det förvärvsinkomstavdrag som görs
på löneinkomster. Därför sammanfaller
beskattningen av pensioner inte alltid med beskattningen av löneinkomster.
Under den pågående valperioden har två små nivåförhöjningar
gjorts i folkpensionen. Den första gjordes för
att uppväga den indexeffekt den exceptionella sänkningen
av spritpriset fick. Den senare justeringen på fem euro
nu i september är futtig så det förslår.
Om man räknar in nivåhöjningen i
september har folkpensionen reellt sett stigit med bara cirka fyra
procent från 1993 till 2006. Under samma tid har realinkomstnivån
stigit med 31 procent.
Det är ett ovedersägligt faktum att det ekonomiska
uppsvinget i samhället inte gynnar folkpensionärerna
i samma utsträckning som den förvärvsarbetande
befolkningen. Självfallet gäller detta indirekt
också personer med små arbetspensioner; deras
pensionsinkomstavdrag stiger inte heller som det ska.
I de statsfinansiella ramarna för 2007—2011 finns
inte angivet några särskilda åtgärder
med vilka pensionärernas köpkraft kunde förbättras.
När den fulla folkpensionen höjs med ett visst belopp
stiger alla folkpensioner, såväl fulla som partiella,
med samma belopp. Samtidigt höjs den gräns över
vilken folkpension inte beviljas.
En nivåhöjning av folkpensionen höjer
också det med folkpensionen sammankopplade pensionsinkomstavdraget
i kommunalbeskattningen. Det betyder att alla pensionärer
som är berättigade till avdraget drar nytta av
nivåhöjningen, alltså också de
som inte får folkpension. År 2004 fick 890 000
personer göra pensionsinkomstavdrag, vilket är
fler än alla folkpensionstagare sammantagna.
Regeringen föreslår att dyrortsklasserna slopas
från och med 2008. Det är ett krav som riksdagen
har fört fram upprepade gånger. Dyrortsklasserna
har inte på länge, om någonsin, genuint
gett uttryck för variationerna i levnadskostnaderna, och
därför bör systemet skrotas. Men att systemet
skrotas kan inte ses som en höjning utan enbart som en
eliminering av ett rådande missförhållande.
Pensionärernas dagliga liv är också beroende av
hurdana tjänster samhället erbjuder och till vilket
pris. De flesta tjänsterna ska gå att få av kommunen.
Men den skrala ekonomin i kommunerna har som känt haft
negativa konsekvenser för servicetillgången.