Social- och hälsovårdsminister Tuula Haatainen (översättning): I statsminister Vanhanens regeringsprogram har jämställdheten för första gången i regeringsprogrammens historia fått en central roll vid sidan av den ekonomiska politiken. Regeringen har i sitt program förbundit sig att främja lika lön och bättre villkor för kvinnor i arbetslivet genom långsiktiga program och lagstiftning.

Det jämställdhetsprogram som antogs i december 2004 genom beslut av statsrådet bereddes i samarbete med delegationen för jämlikhetsärenden. Vid beredningen av programmet har således också oppositionspartierna godkänt regeringens sätt att främja jämställdheten.

För att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män har regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna för första gången kommit överens om ett gemensamt program för lika lön. Detta är ett obestridligt framsteg. Det är också första gången som lika lön främjas i en grupp som består av arbetsmarknadsledare och politiker på högsta nivå samt höga tjänstemän. Ytterligare ändrades jämställdhetslagen 2005 så att den ger ännu bättre redskap än hittills för förbättrande av kvinnors villkor i arbetslivet.

Bättre villkor för kvinnor i arbetslivet är en betydligt mer omfattande fråga än vad som antyds i den interpellation som oppositionen nu med samlingspartiet i spetsen framställer. För att kvinnor skall få bättre villkor i arbetslivet krävs omfattande, långsiktiga åtgärder som genomförs i samarbete med arbetsmarknadsparterna, en långsiktig jämställdhetspolitik och främjande av en icke-diskriminerande inställning.

Det är trevligt att se att också oppositionen i slutet av denna regeringsperiod, strax före valet, har fått upp ögonen för att kvinnornas villkor på arbetsmarknaden inte är tillfredsställande och att det krävs gemensamma ansträngningar för att förbättra dem. Det finns fortfarande arbete att göra såväl i regeringen och riksdagen som i den statliga och kommunala förvaltningen, i de inkomstpolitiska förhandlingarna och på enskilda arbetsplatser.

I interpellationen har man särskilt fokuserat på två frågor: löneskillnaderna mellan kvinnor och män och omotiverade kortvariga anställningar.

Som helhet betraktat har det inte skett stora förändringar i andelen visstidsanställningar under det innevarande decenniet. Andelen fast heltidsarbete har ökat stadigt, men samtidigt har också antalet visstidsanställda stigit.

Samma utveckling kan skönjas också i nya anställningsförhållanden. Av nya anställningsförhållanden är andelen visstidsanställningar stadigt ungefär hälften. Ofta fungerar visstidsanställningar som rekryteringskanal till ett fastare anställningsförhållande.

I Finland drabbar visstidsanställningar också högt utbildade arbetstagare. Akademiskt utbildade kvinnor i barnafödande ålder har oftare visstidsanställningar än män i samma ålder.

En orsak är att arbetsmarknaden i Finland är kraftigt segregerad i kvinnliga och manliga branscher. Framför allt inom den kommunala sektorn arbetar särskilt många kvinnor inom hälso- och sjukvården, socialväsendet och undervisningsväsendet. När dessa kvinnor tar ut familjeledigheter anställs oftast kvinnor som vikarier, eftersom det sällan finns män att anställa för dessa uppgifter. Man bör dock komma ihåg att också många män är tvungna att arbeta i kortvariga anställningsförhållanden.

Den andel som visstidsanställda inom den kommunala sektorn och i statens tjänst utgör av hela arbetsstyrkan är klart större än andelen visstidsanställda inom den privata sektorn. Orsaken till att visstidsanställningar är så vanliga inom den kommunala och statliga sektorn är inte bara frånvaro på grund av familjeledighet, studieledighet och alterneringsledighet, utan också de särskilda behörighetskraven inom den offentliga sektorn. Endast personer som uppfyller behörighetsvillkoren kan utses till fasta anställningsförhållanden. Till exempel om de sökande till tjänsten som speciallärare inte uppfyller de föreskrivna behörighetskraven kan tjänsten på grund av avsaknad av formell behörighet tillsättas endast för viss tid. Inom den privata sektorn finns dock ett större antal arbetstagare i visstidsanställningar än inom den offentliga sektorn.

Enligt arbetsavtalslagen kan anställningar ingås för viss tid endast om det finns en i lagen fastställd grundad anledning till det. Om arbetsgivaren har ett bestående behov av arbetskraft finns det ingen anledning att ingå anställningsavtal för viss tid. Arbetsgivaren skall dimensionera sin personal så att stående uppgifter sköts genom fasta anställningsförhållanden. Ett sätt att hantera ett stående behov av vikarier är att upprätta en personalpool. I personalpoolen anställs i fasta anställningsförhållanden personer som förflyttar sig mellan enheterna enligt vikariebehovet. Ett sådant system har varit i bruk bland annat i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Inte heller personalpoolen fyller helt behovet av visstidsanställda vikarier.

Det är naturligtvis lättare att upprätta en personalpool på större arbetsplatser. Det projekt för en reform av kommun- och servicestrukturen som regeringen inlett möjliggör också en förnuftigare personalpolitik. I och med att det förutsätts större kommuner och samarbetsområden för en effektivare produktion av mer högklassiga tjänster kommer det att bli lättare att utföra visstidsarbeten med hjälp av ordinarie personal. Alla kommuner borde allvarligt överväga dessa frågor.

Staten som arbetsgivare har redan för ett par år sedan gett anvisningar om användningen av visstidsanställd arbetskraft. Staten har en klar linje enligt vilken fasta uppgifter sköts i fasta anställningsförhållanden. För visstidsanställningar skall det alltid finnas grunder som fastställs antingen i statstjänstemannalagen eller i arbetsavtalslagen. Inom statsförvaltningen pågår flera projekt som syftar till att minska antalet omotiverade visstidsanställningar.

I statens tjänst är fördelningen av visstidsanställningar mellan kvinnor och män förhållandevis jämn. Av statens visstidsanställningar finns ungefär hälften vid universiteten och forskningsanstalterna. Vid universiteten är forskningen och dess projektbundenhet den viktigaste grunden för visstidsanställningar. Vid universiteten har man dock långsiktigt arbetat för att minska antalet visstidsanställningar. Ett exempel är Kuopio universitet där man redan har nått goda resultat.

En del av ministerierna administrerar EU:s strukturfonder i Finland. EU-författningarna förutsätter anställningsförhållanden som är separata från den ordinarie förvaltningen, vilket leder till visstidsanställningar, som dock är ytterst långa.

Enligt EU-författningarna och jämställdhetslagen skall arbetsgivaren oberoende av kön betala lika lön för lika och likvärdigt arbete. Detta är alltså arbetsgivarens lagstadgade skyldighet.

De relativa löneskillnaderna mellan kvinnor och män har i stort sett varit de samma sedan 1996. Löneskillnaden är cirka 20 procent. Däremot har skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner i euro blivit större i takt med att den allmänna inkomstnivån har stigit. Statistikcentralens senaste uppgift om löneskillnaderna mellan kvinnor och män är från det tredje kvartalet i år. Då var skillnaden i alla branscher sammantaget 564 euro. Inom den privata sektorn var skillnaden däremot 552 euro.

I interpellationen ställs två krav i fråga om lika lön. Dels kräver man att lika lön skall betalas för lika arbete oberoende av kön, och dels kräver man att lönerna inom branscher som domineras av utbildade kvinnor skall höjas så att de motsvarar arbetets krav.

Ledamöterna bakom interpellationen tycks ha glömt att lika lön enligt lagstiftningen också skall betalas för likvärdigt arbete. Det är ju så de faktiska löneskillnaderna uppstår. Arbetsmarknadsparternas och Statistikcentralens utredningar och undersökningar visar att löneskillnaderna mellan kvinnor och män för lika arbete är mycket små. Däremot växer löneskillnaderna när man jämför olika arbeten av lika värde. Det största — och samtidigt det svåraste — problemet när det gäller lika lön är skillnaden i lön mellan kvinnor och män som utför olika arbeten av lika värde. Problemet tillspetsas framför allt mellan kvinno- och mansdominerade branscher som omfattas av olika inkomstpolitiska avtal.

Om man effektivt vill påverka löneskillnaderna mellan kvinnor och män måste man gå på djupet med tre frågor: för det första den lön som betalas för likvärdigt arbete som utförs av kvinnor och män inom olika branscher och olika sektorer, för det andra att lönen utvecklas rättvist och för det tredje hur kvinnor och män placerar sig inom olika branscher och olika sektorer. Detta är precis vad regeringen har gjort genom sina omfattande åtgärder.

Utredningar visar att de relativa inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män är större ju högre utbildade arbetstagare det är fråga om, och ju högre upp i hierarkin de befinner sig. Regeringen har lyssnat och beaktat alla kvinnodominerade branschers oro för detta problem. Omotiverade löneskillnader skall inte accepteras på någon nivå eller inom någon bransch.

Det allmänna målet för likalönsprogrammet är att löneskillnaden mellan kvinnor och män före år 2015 skall minska med minst fem procentenheter från nuvarande cirka 20 procent. Denna målsättning kan låta anspråkslös, men är i själva verket ambitiös. I programmet ingår många delmål som tillsammans syftar till att främja lika lön. Inom många av programmets mål har man redan gjort framsteg.

Nya icke-diskriminerande lönesystem som främjar lika lön har under de senaste åren tagits i bruk på många arbetsplatser, och denna process fortgår. Till exempel inom statsförvaltningen har man reviderat anställningsgrunderna med hjälp av en analys av uppgifternas kravnivå.

Revideringen av jämställdhetslagen innebar ett framsteg för principen om lika lön. Jämställdhetsplanerna och de lönekartläggningar som ingår i dem blev obligatoriska för alla arbetsplatser med minst trettio anställda. På detta sätt synliggörs löneskillnaderna mellan kvinnor och män i företagen, och omotiverade löneskillnader måste därefter åtgärdas.

I regeringsprogrammet förband sig regeringen att öka antalet kvinnor i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet. Jämställdhetsprogrammet målsättning att öka antalet kvinnor i statsbolagens och de statliga intressebolagens styrelser har uppnåtts.

Andelen kvinnor som innehar ledningsuppgifter har ökat, men är verkligen inte ännu tillräcklig. En utökning av antalet kvinnor i ledande ställning utgör en väsentlig del av stärkandet av kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Detta arbete fortsätts i samarbete med näringslivet.

Till visstidsanställningar anknyter från arbetstagarnas sida ekonomisk osäkerhet. Av denna anledning har regeringen ansett det vara viktigt att arbets- och sociallagstiftningen utvecklats så att ställningen för en visstidsanställd arbetstagare har närmats till ställningen för en fast anställd arbetstagare.

Under de senaste åren har lagstiftningen om visstidsanställningar ändrats upprepade gånger. I arbetsavtalslagen föreskrivs förutom om förutsättningarna för ingående av tidsbundna avtal även att det är förbjudet att behandla en arbetstagare ojämlikt på grund av att arbetsförhållandet är tidsbundet.

Under regeringsperioden har det stiftats en ny semesterlag. I lagen garanteras rätten till semester när det är fråga om flera korta anställningsförhållanden hos samma arbetsgivare. Dessutom har man i lagen förbättrat korttidsanställdas rätt till semesterlön.

Under nuvarande regering har även lagstiftningen gällande den sociala tryggheten ändrats så att den motsvarar ändringarna inom arbetslivet. Korttidsanställningar ger bättre sjuk- och föräldradagpenning och föräldradagpenningsperioderna ger rätt till arbetspension.

Att underlätta sammanjämkningen av arbete och familjeliv och bättre ersättningar för de kostnader som föräldraskapet medför är sådana lagstiftningsmässiga åtgärder genom vilka unga kvinnors ställning på arbetsmarknaden kan förbättras. Kvinnornas sämre ställning på arbetsmarknaden förklaras till stor del med ledigheter som baserar sig på barnafödsel och barnomsorg. Ett mera aktivt deltagande i utnyttjandet av familjeledighet från fädernas sida skulle förbättra de unga kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Den familjeledighetsreform som för närvarande behandlas av riksdagen utjämnar märkbart de kvinno- och mansdominerade branschernas kostnader. Dessutom uppmuntrar förslaget även fäderna att hålla längre familjeledigheter. Som en del av familjeledighetsreformen inleds tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna en omfattande informationskampanj för att uppmuntra fäderna att utnyttja familjeledigheter.

Barns subjektiva rätt till dagvård gör det möjligt både för mödrar och fäder att sammanjämka arbete och familj. Även andra tjänster och förmåner underlättar barnfamiljernas ställning. Regeringen har utvecklat ett fungerande vårdsystem för småbarn. Familjernas rätt till partiell vårdpenning har utvidgats, nivåerna på stödet för vård av små barn har höjts och utvecklingen av dagvårdens kvalitet och innehåll har stötts. Den partiella vårdledigheten utvidgades år 2003 till utgången av det andra läsåret inom den grundläggande utbildningen. Små skolbarns rätt till ledd morgon- och eftermiddagsverksamhet blev lagstadgad år 2004, och den utvidgas nästa år.

Under innevarande regeringsperiod har man utrett frågor som gäller tidsbundna avtal. Utredaren föreslog i sin rapport att gällande bestämmelser skall förtydligas och preciseras. På basis av rapporten tillsatte arbetsministeriet våren 2006 en arbetsgrupp på trepartsbasis för att dryfta förutsättningarna för utnyttjande av tidsbundna anställningsavtal och ställningen för de visstidsanställda.

Man bör ingripa i omotiverade visstidsanställningar. Ordinarie uppgifter skall skötas med fasta anställningsavtal. Man kommer dock aldrig att helt bli kvitt visstidsanställningarna. Om visstidsanställningar helt förbjöds eller användningen av dem kraftigt begränsades, skulle antalet uppsägningar öka och leda till nya slags problem. Detta skulle även medföra en utökad användning av hyrd arbetskraft och annat atypiskt arbete.

Regeringen tror inte att endast en ökad konkurrens om arbetskraften avskaffar korttidsanställningarna. Lagstiftningen har reviderats och tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna fortsätter man försöken att finna en lösning på problemet i anknytning till tidsbundna avtal. Det är viktigt att man på arbetsplatserna diskuterar metoderna för hur arbetskraft används, som ett led i utvecklingen av arbetslivet.

Kvinnorna utför viktigt och produktivt arbete vars krävande natur och värde inte i tillräcklig utsträckning syns i lönen. Detta är ett problem för det finländska samhället, som strävar efter jämställdhet. Av detta skäl har regeringen inlett både ett jämställdhetsprogram och ett program för lika lön.

En viktig orsak till att löneskillnaderna är så seglivade är att man hittills inte i tillräcklig utsträckning har kunnat mäta arbetsuppgifternas likvärdighet mellan mans- och kvinnodominerade yrken och branscher. Detta skulle på en arbetsmarknad som är uppdelad enligt kön oftast förutsätta en bedömning av arbetets kravnivå över kollektivavtalsgränserna.

Regeringen har i denna fråga uttryckt sin vilja genom att som mål för reformen av jämställdhetslagen uppställa främjandet av bland annat den bedömning av arbetskrav som görs över kollektivavtalsgränserna och likalönsprincipen. Kartläggningarna av arbetskravs- och löneskillnaderna i fråga om mäns och kvinnors arbete skall inkluderas i arbetsplatsernas jämställdhetsplaner, som utarbetas i enlighet med jämställdhetslagen. Bollen ligger nu hos arbetsmarknadsorganisationerna och arbetsplatserna. Regeringens målmedvetna ansträngningar stöder detta arbete.

Det är bra att riksdagen diskuterar frågor gällande kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Statsminister Vanhanens regering har under hela regeringsperioden agerat målmedvetet för att förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Utgångspunkten för regeringens verksamhet är att alla människor, kvinnor och män och flickor och pojkar, är jämställda.