Föregående: Makten koncentreras – och splittras slutligen 1956–1981

Frigörelse från det gamla: parlamentarismen stärks

En ny tidsålder

På 1980-talet blev medborgarnas kritik mot politiken, politikerna och partierna ett synligt tema i den politiska atmosfären och debatten. Kritiken bottnade i att man fått nog av 1970-talets överpolitiserade atmosfär och politiska fel och missförhållanden som delvis kommit fram på 1980-talet. Medierna hade gjort sig självständiga från partistyrningen och började styra medborgaropinionens strömningar och dikterade också den politiska agendan, vilka frågor som skulle tas upp. De politiska aktörerna måste nu anpassa sig till medierna och inte tvärtom.

Medierna började styra medborgaropinionens strömningar och dikterade också den politiska agendan.

Presidentvalet 1982 och Mauno Koivistos val till president var en effektfull frigörelse från den föregående tidsåldern. Mobiliserande krafter var struktur- och värdeförändringarna i samhället samt de förändringstryck och förändringsmöjligheter som under en lång tid personifierats i Kekkonen. Det fanns en social och politisk ”beställning” på detta val.

Majoritetsparlamentarismens period

Under Koivistos period stärktes majoritetsparlamentarismen som ett väsentligt drag hos det politiska livet. Detta innebar parlamentarisk stabilitet, som fortsatt att råda i Finland ända tills i dag, men samtidigt dämpades den politiska debatten i riksdagen. Regeringspolitiken stabiliserades tack vare de långvariga regeringarna. Å andra sidan ökade den stärkta majoritetsparlamentarismen snarare samarbetet mellan regeringen och regeringspartiernas riksdagsgrupper än maktkampen mellan regeringen och riksdagen. När beslut fattades om lagstiftningen och budgeten kom regeringspartierna i stor utsträckning överens om sakerna på förhand redan före riksdagsbehandlingen.

”Korpilampiandan”

Konsensusorienteringens höjdpunkt hade tidigare varit det så kallade stimulansprogrammet under åren 1977–1979, genom vilket Finlands ekonomi, som drabbats av kaos och en djup recession lyftes in på ett exceptionellt kraftigt tillväxtspår som fortgick nästan hela 1980-talet. Konsensuspolitikens stora seger symboliserades av den tidigare nämnda Korpilampiandan som verkade i stimulanspolitikens bakgrund och som på sitt eget sätt legitimerade den finländska pragmatismens välsignelser en lång tid framöver.

Genom stimulansprogrammet växte den finländska ekonomin kraftigt på 1980-talet.

Sedan dess har regeringen och regeringspartierna deltagit i arbetsmarknadsförhandlingarna, och i enlighet med majoritetsparlamentarismens funktionssätt har riksdagen som helhet i allmänhet gått med på trepartsavtalen. Kanske på grund av den överbetonade konsensusorienteringen har de stora partierna breddat sina politiska program och sänkt sina ideologiska profiler så att de i allt högre grad blivit allroundpartier. Allroundpartiernas roll har i väljarnas ögon kunna omvandlas till likhet och härigenom till grund för politisk passivitet. Detta har varit priset för den finländska konsensuspolitiken, vilket det fortsatt krympande valdeltagandet har visat.

Författningsreformen inleds

Tröskeln att ändra grundlagen hade varit hög. Man hade försökt börja reformera grundlagarna i början av 1970-talet – utan resultat. När Koivisto tillträdde sitt ämbete var attitydklimatet öppet för reformer, och han främjade själv medvetet ändringar som minskade framför allt presidentens makt. Inställningen till krympta maktbefogenheter berodde delvis på hans erfarenheter som statsminister under Kekkonens välde. De första betydande reformerna innebar att sättet att välja president och förfarandet för att bilda regering ändrades.

Presidentens makt krymper

År 1982 tillsatte regeringen en kommitté för att utreda en ändring av sättet att välja president, presidentens befogenheter i förhållande till riksdagen och ministären samt de bestämmelser om kvalificerad majoritet och minoritet som ska iakttas vid riksdagens omröstningar. Nu eftersträvades enhälliga förslag, och utifrån den beredning som kommittén för översyn av statsförfattningen gjorde under ledning av Pekka Hallberg kunde de första ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen genomföras. De trädde i kraft 1987.

En viktig reform var ändringen av sättet att välja republikens president.

Den viktigaste reformen var ändringen av sättet att välja republikens president. Det blev en kombination av indirekt val och direkt folkval. Det tillämpades 1988, när Koivisto valdes för en andra period, dock först i det val som förrättades av elektorer. Efter politiska beräkningar ändrades valsättet utifrån brådskande beredning redan 1991 till ett direkt folkval i två steg, som togs i bruk efter Koivistos presidentperiod.

Den andra reformen hade att göra med sättet att bilda regering, varvid man tog det första steget i riktning mot parlamentarism. Riksdagen förutsattes alltid vara samlad när regeringen skulle bildas. Likaså skulle talmannen och de olika grupperna höras. Senare har förfarandet ändrats så att riksdagens möjligheter att påverka valet av ministrar har utökats stegvis. På så sätt har man så småningom landat i det nuvarande systemet, där man enligt Seppo Tiitinen har avstått även formellt från det presidentledda förfarandet vid statsrådsbildningen.

Parlamentarismen stärks

I författningsreformens följande fas 1991 förändrades presidentens ställning förutom genom valsättet i synnerhet genom att upplösning av riksdagen och förordnande om nyval på Koivistos eget initiativ knöts till motiverat initiativ av statsministern. I bakgrunden fanns uppenbarligen Koivistos önskan att säkra parlamentarismens utveckling och en försiktighetsåtgärd, så att inte heller kommande presidenter skulle kunna utnyttja riksdagens upplösning för kortsiktiga syften. Statsministerns ”VD”-liknande ställning framhävdes även i ett annat avseende i reformerna 1991, eftersom presidenten på initiativ av statsministern kan bevilja en statsrådsmedlem avsked även av någon annan orsak än riksdagens förlorade förtroende.

Riksdagen kunde bättre än förr delta i beslutsfattandet om regeringsbasen och regeringsprogrammet.

Parlamentarismen stärktes när man nu hade satt de första gränserna som tryggade riksdagens ställning för den vida och flexibla tillämpning av regeringsformen som pågått i årtionden. Presidenten kunde fortfarande utse en regeringssonderare eller regeringsbildare enligt egen prövning, påverka förfarandet vid regeringsbildningen och få till stånd en minoritets- eller tjänstemannaregering. Vid den tidpunkten då regeringen bildades kunde riksdagen som statligt organ således fortfarande inte påverka ministärens sammansättning förbi presidentens utnämningsrätt, även om den bättre än förr kunde delta i beslutsfattandet om regeringsbasen och regeringsprogrammet samt valet av ministrar.

Regeringsalternativen breddas

Den stärkta parlamentarismen syntes så småningom i form av ökade regeringsalternativ. Kalevi Sorsas tredje regering, som utnämndes efter valet av Koivisto, följde rödmyllemodellen från 1970-talets slut. Ingetdera av de ledande regeringspartierna, SDP och centern, fick ensamt bestämmande ställning då den obundne utrikeshandelsministern Esko Rekola fungerade som vågmästare. En händelse om innebar en vändning var också att DFFF föll ur regeringen 1982 när dess ledamöter hade röstat emot budgetförslaget. För liberala folkpartiet var detta likaså den sista regeringsperioden tills vidare.

Den stärkta parlamentarismen syntes så småningom i form av flera regeringsalternativ.

Riksdagsvalet 1983 skrämde makthavarna genom att avslöja folkets missnöjde med samhällets ojämlikhetsfenomen: Finlands landsbygdsparti (FLP), som lovat avskaffa arbetslösheten på tre månader och ställa rötherrarna till svars, var den stora valsegraren och steg med 17 ledamöter med en gång till de medelstora partiernas serie. Sorsa tog också med FLP i sin fjärde regering, där partiet kunde fälla det avgörande ordet i sammansättningen med borgerlig majoritet som annars behållit balansen mellan SDP och centern.

Sorsas långa statsministerperiod

Sorsas fjärde regering satt rekordlänge, hela valperioden 1983–1987 eller 1 455 dagar. Sorsa nådde då kulmen på sin makt som sitt partis erkände ledare och Finlands dittills mest långvariga statsminister, och han behärskade såväl inrikespolitiska som utrikespolitiska frågor på ett övergripande sätt.

Sorsa var den erkände statsministern i en regering som satt rekordlänge, hela valperioden.

Den ändring som inträffat utvisades av att Sorsa redan under sin tredje regering, med Pär Stenbäck som utrikesminister, hade deltagit aktivt även i beredningen av utrikesärenden, och under sin fjärde regering kunde han utan att statsöverhuvudet stramade åt tyglarna delta i Socialistinternationalens möten om nedrustning och stimulans av världsekonomin och bli ordförande i organisationen. Eftersom det var en organisation för partier gav Sorsas agerande där inte upphov till någon kompetenskonflikt mellan honom och presidenten, även om presidenten inte såg med helt blida ögon på statsministerns utrikespolitiska aktivitet och nära relationer till Sovjetunionen. Parlamentarismen hade emellertid stärkts och gjort statsministerns ställning mera självständig.

Presidenten dirigerar regeringens sammansättning

Vanligtvis påverkade Koivisto regeringsförhandlingarna genom att diskutera. Ett undantag inträffade efter riksdagsvalet 1987. Efter en lång oppositionsperiod och i det ekonomiska uppsvingets extas nådde samlingspartiet sitt bästa valresultat någonsin och fick bli regeringsbildare. Tvärtemot förväntningarna utnämnde Koivisto inte samlingspartiets ordförande Ilkka Suominen till regeringssonderare utan valde bankdirektör Harri Holkeri. Bakgrunden var att presidenten hade fått ett tips om en hemlig överenskommelse som samlingspartiets, centerns och SFP:s ordförande skulle ha ingått före valet på industriledarnas initiativ i syfte att få en centerledd borgerlig regering om borgarna vann valet.

I förargelsen över det s.k. kassaskåpsavtalet styrde presidenten regeringsöverläggningarna enligt eget gottfinnande.

Trots att detta så kallade kassaskåpsavtal inte hade lagts fram, förargade konstellationen Koivisto så pass att han med presidentens maktbefogenheter styrde regeringsöverläggningarna enligt eget gottfinnande, oberoende av att andan i den nyligen godkända författningsreformen var att minska maktbefogenheterna. Enligt hans direktiv ”sonderade” minister Esko Rekola Harri Holkeris blåröda regering. Efter att samlingspartiet i 21 år inte ansetts vara regeringsdugligt av utrikespolitiska skäl satt man nu vid samma bord som socialdemokraterna.

På så vis ökade de inrikespolitiska alternativen. Holkeris regering var historisk, eftersom den dittills var den enda majoritetssammansättningen där centern (agrarförbundet) inte rymdes med. De sju ministrarna från samlingspartiet, åtta från SDP, två från SFP och en från FLP satt nytt rekord, två dygn längre än sin föregångarna, dvs. 1 457 dagar. Stora skattelättnader och åtgärder för att förbättra sysselsättningen var på gång i Finland, som firade konsumtionsfest före kollisionen med den ekonomiska recessionen. Under regeringsperioden frigjordes penningmarknaden, sysselsättningen och statsfinanserna förblev starka, men ekonomin överhettades och bytesbalansen försämrades. Man hade ännu inte insett följderna av att öppna upp den tidigare slutna ekonomin.

Riksdagens arbetsformer reformeras

När parlamentarismen stärktes började också riksdagen själv reformera verksamhetsstrukturerna och arbetssätten på 1980-talet. Utskottens mandatperiod förlängdes 1983 så att den blev lika lång som valperioden. Senare reformerades utskottsväsendet 1991 så att det i huvudsak började motsvara ministerieindelningen. I följande skede 1993 reformerades de muntliga frågetimmarna för att göra riksdagens plenum till huvudarena för den politiska debatten och togs i bruk statsministerns upplysningar, som har varit ett enkelt sätt att snabbt informera riksdagen om till exempel ärenden som kräver utrikes- och säkerhetspolitisk diskussion.

Med tanke på EU-medlemskapet har utvecklandet av stora utskottet varit centralt.

Med tanke på integrationen och EU-medlemskapet har utvecklandet av stora utskottet varit centralt. Det utskottet hade aldrig uppnått den ställning som parlamentets ”överhus”, som ursprungligen planerades i 1906 års lantdagsreform. Av praktiska skäl beslutade riksdagen enligt Seppo Tiitinen att propositioner inte längre skulle skickas till stora utskottet före den med tanke på deras sakinnehåll avgörande plenumbehandlingen. Stora utskottet utsågs utifrån samtliga specialutskotts beredning till riksdagens integrationsutskott redan i EES-skedet och sedan till Europautskott när EU blev aktuellt. Med tanke på demokratin är det anmärkningsvärt att när medlemskapet i Europeiska unionen förverkligades i början av 1995 hade riksdagen redan skapat ett system för den nationella beredningen av Europaärenden som garanterade att ett system som betonar det parlamentariska styrelseskicket bibehölls även vid behandlingen av EU-ärenden.

Utrikespolitiska utmaningar

Inom utrikespolitiken präglades övergången till 1980-talet av det förändrade läget mellan stormakterna. De kubanska truppernas deltagande i händelserna i Angola och Etiopien tolkades i väst som av Sovjetunionen arrangerad revolutionsexport, och ockupationen av Afghanistan 1979 ledde till att Förenta staterna tillfälligt förbjöd spannmålsexport till Sovjetunionen och skärpte övervakningen av förbudet mot export av spetsteknologi även till andra socialistländer samt bojkottade de olympiska spelen i Moskva 1980.

Inom utrikespolitiken präglades övergången till 1980-talet av det förändrade läget mellan stormakterna.

Den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen i Östeuropa undergrävde aktningen för socialismen och skärpte den internationella atmosfären. På grund av strejker som hotade det kommunistiska partiets makt utlystes krigstillstånd i Polen i december 1981, vilket fick president Ronald Reagan att förbjuda export till Sovjetunionen av förnödenheter som tillverkades för gasledningen till Västeuropa. I de stormaktspolitiska vändningarna upplevdes upprustningen som särskilt hotande, eftersom Nato 1979 hade beslutat att placera kärnvapen i Europa som motvikt till östs nya robotgeneration.

EU-medlemskap

Redan innan EES-förhandlingarna (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) hade flera EFTA-länder meddelat att deras egentliga mål var medlemskap i Europeiska gemenskapen (EG). Berlinmurens fall 1989 och den därpå följande tiden av nya möjligheter gav även Finland friare utsikter till en västintegration. I början av 1990 överlämnade Holkeris regering en redogörelse till riksdagen som inbegrep möjlighet till medlemskap i EG.

Statsministerns roll stärks

EU-medlemsprojektet ledde till att statsministern fick en större roll även på utrikespolitikens område. Anslutningen till det ekonomiska samarbetsområdet förutsatte ändringar i det utrikespolitiska beslutssystemet, så att presidentens befogenheter inte plötsligt skulle gå in på området för regeringens inrikespolitiska befogenheter. En sådan utveckling var inte önskvärd, i synnerhet som målen för författningsreformen var de motsatta.

EU-medlemsprojektet ledde till att statsministern fick en större roll även på utrikespolitikens område.

Öppnandet av den utrikespolitiska linjen mot en västlig integration var den långvarigaste och mest komplicerade av processerna under denna tid. I samband med den framkom igen Koivistos försiktighet gentemot ändringar. Stora frågor inom östpolitiken var nytolkningen av Parisfreden och VSB-fördraget hösten 1990 samt erkännandet av de baltiska ländernas självständighet. Skapandet av nya relationer till Sovjetunionens efterträdare, Ryssland, var likaså en fråga i det så kallade kalla krigets slutskede.

Konsekvenserna av Sovjetunionens sönderfall

Den viktigaste förändringen i Finlands östrelationer var Sovjetunionens sönderfall, som gjorde det möjligt för sovjetstaterna att bli självständiga, samt ersättandet av VSB-fördraget med ett avtal om goda grannrelationer till det nya Ryssland. I bakgrunden låg en innovation som var produkten av pragmatiskt övervägande. De restriktioner som gällde Tyskland i såväl Parisfreden 1947 som VSB-fördraget ströks genom ensidiga uttalanden 1990 och 1991, eftersom avtalsparten Sovjetunionen hade lämnat scenen och avtalen inte innehåll några uttalanden eller sanktioner i händelse av att en part skulle frigöra sig från dem.

Efter förhandskonsultationer kunde avtalsändringarna med anknytning till östrelationerna genomföras utan problem.

Besluten bereddes av utrikesministeriets tjänstemän, vid beslutsfattandet agerade åter regeringens utrikespolitiska kärntrupp. Detta okomplicerade och enkla förfarande benades fram av Koivisto och ett par av hans förtrogna jurister i ett litet middagssällskap. Efter förhandskonsultationer och lågmäld diplomati kunde sedan dessa ändringar i avtalsrelationerna som storligen påverkade finländarnas känslor genomföras utan problem.

VSB-fördraget ersätts

Felix Karasev berättar i sina memoarer hur sovjetledningen på den förhöll sig nästan likgiltig till problemen med Finlands fredsfördrag och VSB-fördraget. Moskva brydde sig inte ens om att besvara meddelandena om finländarnas avsikter. De var betydelselösa jämfört med stormaktens internationella och inrikespolitiska problem. Formellt ersättas VSB-fördraget 1992 med ett avtal om grunderna för relationerna mellan Finland och Ryssland.

VSB-fördraget ersattes 1992 med ett avtal om grunderna för relationerna mellan Finland och Ryssland.

Koivistos taktik var att iaktta försiktighet för att undvika risker särskilt i anslutning till händelserna i de baltiska länderna. Detta skadade dock hans egen image. Den effektivisering av samhället som Michail Gorbatjov, som blev generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti 1985 och tre år senare också landets president, inledde ”med hjälp av perestrojka och glasnost” ledde tämligen snabbt till olika omfattande strävanden att förändra maktsystemet. Till de mest konkreta utslagen hörde vissa sovjetrepublikers självständighetssträvanden, som statsledningen i Finland noga följde men ändå aktade sig för att uttryckligen stödja.

De baltiska länderna blir självständiga

Från och med 1989 hade de baltiska länderna som mål att återfå sin självständighet. Litauen förklarade sig självständigt i mars 1990. I Estland utlyste det nya högsta rådet en övergångsperiod för att skapa grundlagsenliga statliga organ och ändrade landets namn till Republiken Estland (Eesti Vabariik). Frändefolket väntade ibland med frustration att även Finland skulle stödja självständighetsprojektet.

Finland återupprättade de diplomatiska förbindelser som slutits med samtliga baltiska länder på 1920-talet.

I slutet av augusti 1991 inträffade en avgörande vändning i inställningen till utvecklingen i närområdet när Moskvas konservativa kommunistledare under Gennadij Janajevs ledning försökte sig på en spritångande statskupp. Enligt esternas tolkning öppnades ett historiskt tillfälle för Estland att förklara sig självständigt. I detta skede övergav även den finländska ledningen sin tidigare försiktighet och fattade ett snabbt beslut att i stället för ett erkännande återupprätta de diplomatiska förbindelser som slutits med samtliga baltiska länder i början av 1920-talet och som aldrig brutits formellt. Beslutet om detta fattades i praktiken under ledning av statsminister Esko Aho i regeringens utrikesutskott som sammankallats av Koivisto. Enligt Risto Uimonen lät president Koivisto regeringen välja tillvägagångssätt medan han själv styrde processen från sidan. På detta sätt bekräftade Finland att man inte godkänt de baltiska ländernas tvångsanslutning till Sovjetunionen i slutet av andra världskriget som juridiskt giltig.

Ekonomisk-politiska utmaningar

De ekonomiska relationerna limmades så småningom allt fastare ihop med utrikespolitiken. I och med den ekonomiska globaliseringsvågen i början av 1980-talet ökade den internationella varuhandelns andel och de multinationella företagens betydelse inom världsekonomin. De direkta gränsöverskridande investeringarna ökade i svindlande takt i synnerhet under den senare halvan av decenniet och restriktionerna för kapitalrörelser slopades nästan överallt. En global ekonomi självständig från politiken var en kraftig utvecklingstrend vars styrka man inte insåg helt och hållet, eftersom det fattades ödesdigra ekonomisk-politiska beslut i synnerhet för att frigöra kapitalmarknaden. Det var inte längre möjligt att styra ekonomin politiskt enbart med nationella metoder på samma sätt som vid den framgångsrika stimulansen inspirerad av ”Korpilampiandan” i slutet av 1970-talet.

Det var inte längre möjligt att styra ekonomin politiskt enbart med nationella metoder.

Ekonomiskt upplevde Finland en konjunkturuppgång och konsumtionsfest på 1980-talet, men vid decennieskiftet sprack plötsligt börskursbubblan och depressionen var ett faktum. I denna kanske värsta inrikespolitiska kris under självständigheten tvingades näringslivet och det politiska systemet i Finland att lära sig nya handlingsstrategier, öppna upp samtalskulturen, vara flexibla och öppet medge sina misstag.

Den ekonomiska krisen överraskar

Bakom krisen låg förändringar i den internationella omvärlden: företagens internationalisering och ökad konkurrens, den tekniska utvecklingen samt Sovjetunionens sönderfall och den fördjupade integrationen i Västeuropa. Det låg i tidsandan att upphäva protektionistisk reglering och frigöra penningmarknaden, och här ville Finland delta i sin strävan att komma in på västmarknaden.

Den ekonomiska krisen överraskade även experterna.

Man förstod inte tillräckligt vilken stor betydelse de globala krafterna sist och slutligen hade, och den ekonomiska krisen överraskade även experterna. Man hade inte heller kunnat se på frigörelsen av kapitalmarknaden som en övergångsperiod från reglering till en balanserad öppen marknad, utan de ekonomiska krafterna tilläts alltför tidigt agera alltför fritt.

Avreglering

Den avreglering av kapitalmarknaden som i huvudsak genomfördes 1986 och 1987 ledde till att ekonomin överhettades. När kapitalrörelsernas släpptes fria och kreditregleringen upphörde kunde företagen fritt ta utlandsskulder och bankerna utvidga sin kreditgivning utan ränteregleringens restriktioner. Bankernas upplåning och kreditgivning var tidigare bundna till räntor fastställda av centralbanken, och enskilda bankdirektörer kom inte åt att ingå alltför riskabla skuldavtal. Det uppstod ganska snart problem, men det var många som inte märkte dem när den slutna ekonomin öppnades upp för den fria kapitalmarknaden.

Avregleringen av kapitalmarknaden ledde till att ekonomin överhettades.

Den finländska kapitalmarknaden var outvecklad, solvensberäkningen släpade efter och bankerna oförberedda på de risker som följde med möjligheten till fri kreditgivning och upplåning. Trots att man just fått till stånd ett enhälligt förslag om upplösning av bubblorna i solvensberäkningen i den så kallade finansgruppskommittén, ansåg Holkeris regering att det inte brådskade med att genomföra förslagen. Knappast anade man hur djupa problemen skulle bli.

Depressionen på 1990-talet

Man fick länge betala lärpengar för den påföljande bankkrisen. Den ekonomiska tillväxten stannade upp 1990. Mellan 1990 och 1993 sjönk bruttonationalprodukten med 13 procent. Samtidigt slutade skatteinkomsterna att växa, eftersom i synnerhet arbetslöshetsutgifterna ökade okontrollerat. Enligt Statistikcentralens stickprovsundersökning steg arbetslösheten från tre procent 1990 till som värst nästan 18 procent. På motsvarande sätt var statsskulden 1990 10,5 procent av bruttonationalprodukten medan den 1995 var 65 procent.

Holkeris regering följdes av Esko Ahos regering under vars tid Finland dök ner i en djup depression i början av 1990-talet. För Ahos borgerliga regering och i synnerhet finansminister Iiro Viinanen gällde det att vara noggrann i sitt spel för att klara av krisen, likaså spelade statsministern själv en viktig roll för att få centerpartiet att ställa sig bakom EU-medlemskapet.

Depressionens långvariga följder

De sjunkande tillgångsvärdena och priserna krympte hushållens och företagens förmögenhet. Människorna blev tvungna att sälja sin egendom, och detta massfenomen underblåste prissänkningen ytterligare. Denna skulddeflationsspiral var ett okänt fenomen för många av den tidens ekonomer. När nettoförmögenheten krympte gick företagen i konkurs och många privatpersoner hade skulder kvar även efter att de sålt sin egendom eftersom den tappat sitt värde före försäljningen. Konkurser och obetalda skulder till bankerna ledde till kreditförluster och bankkris. Det pris som skattebetalarna fick betala för bankkrisen och bankstödet uppgick enligt en försiktig bedömning till cirka 50 miljarder mark 1994. I siffran ingår inte de indirekta skadorna på samhällsekonomin.

Det pris som skattebetalarna fick betala för bankkrisen uppgick till cirka 50 miljarder mark.

Den påföljande depressionen hade långtgående följder. Välfärdstjänsterna krymptes delvis permanent och långtidsarbetslösheten blev en stor börda för det finländska samhället. Det nya system som steg fram ur depressionen innefattade å andra sidan låg räntenivå och liten inflation vid sidan av fria kapitalrörelser. Arbetets produktivitet hade ökat.

Nyliberalismens tid

Ekonomin efter depressionen har rentav kallats nyliberalistisk, eftersom den innefattade ökad makt för storföretag som rörde sig över gränserna i jakten på billig arbetskraft, bestämmanderätt för börskurserna i den ekonomiska politiken och optionsarrangemang för företagsledningen, fenomen som börjat prägla förändringsdebatten i samhället.

Depressionen tvingade fram nya former av politisk styrning för att stabilisera ekonomin.

Depressionen tvingade också fram nya former av politisk styrning för att få ekonomin och därigenom välfärdssamhället på rätt köl igen. Det allmännas, dvs. statens traditionella tunga styrning av ekonomin och marknaden fungerade inte längre, det hade den djupa depressionen visat. Efter att ekonomin hamnat i en återvändsgränd var den så kallade tunga interventionistiska välfärdsstatens tid oåterkalleligt förbi i hela Västeuropa.

Från statsstyrning till marknadsekonomi

Efter den första förvirringen började man försiktigt tala om behovet av att först reformera den offentliga sektorns egna verksamhetsformer, inklusive dess styrideologi. Önskan var att övergå från tung ”statsstyrning” till en lättare, marknadsledd styrning. Den förändring som Philip Cerny föreslog redan 1990 i sloganstil ”från välfärdsstat till konkurrensstat” (from welfare state to competition state) innebar en stor ideologisk vändning och ett nytt politiskt språk.

”Konkurrensstaten” blev en alternativ planerings- och styrstrategi vid sidan av ”välfärdsstaten”.

Nyckelorden var individens val, konkurrens, konkurrensutsättning, resultat, evaluering, privatisering och utläggning. ”Konkurrensstaten” kom att bli en alternativ planerings- och styrstrategi vid sidan av ”välfärdsstaten”. Samtidigt stod en sak klar för alla: Politisk styrning av ekonomin var inte längre möjlig enbart med nationella politiska metoder, som fallet hade varit vid den lyckade konsensusstimulansen i slutet av 1970-talet.

Slutsatser från tidsperioden

Från den högt uppskattade ”folkets president” Mauno Koivistos tolvårsperiod kvarstod ett Finland som upplevt stora omvälvningar. Finland hade upplevt sin värsta depression och höll så småningom på att resa sig på fötter i förändrad skepnad. När det gäller maktstrukturerna berättade de långvariga regeringarna att parlamentarismen stärkts. Den etablerade majoritetsparlamentarismen ökade riksdagens och regeringens makt samtidigt som republikens presidents möjligheter att ingripa i regeringspolitiken minskade. Den framskridande författningsreformen förebådade ytterligare förändringar i riksdagens, regeringens och presidentens makttriangel.

Den etablerade majoritetsparlamentarismen ökade riksdagens och regeringens makt.

Inom utrikespolitiken hade tyngdpunkten förskjutits från öst till väst och integrationen i övriga Europa fått sin början. Statsministerns roll höll på att stärkas även inom utrikespolitiken, vilket Koivisto själv betraktade som en sund utveckling särskilt i förhållandena till Europeiska unionen. Även inom östpolitiken började relationerna klara. Framför allt de nya relationer som skapades till Sovjetunionens efterträdare Ryssland hörde till de viktiga resultaten i kalla krigets slutskede, liksom nytolkningen av Parisfreden och VSB-fördraget hösten 1990 samt erkännandet av de baltiska ländernas självständighet.